… jag glömde ju Bottarve! Eller ska man säga förträngde? Det kom jag ihåg i morse. I våras blev jag tillfrågad att prata om skrivande etc på Bottarvegården i närheten av Vamlingbo här på Gotland. Då kändes det långt till augusti och dessutom tänkte jag att det var lite bra. Jag behövde ett nytt föredrag, är ju ofta ute och pratar om mitt författarskap och de senaste framträdena har känts lite uttjatade. Så jag satte en ambitiös rubrik – Om att beskriva människan och varför – och tänkte att jag har ju hela sommaren på mig att fundera. Suck, det är nu på måndag. Och jag får lägga romanskrivandet åt sidan. HELA HELGEN. Varför ska man beskriva människan, varför, varför? Och vad driver mig att försöka göra det? Jag dra till med att påstå att det är viktigt för … hitta på en massa fina skäl bla bla bla. Men egentligen är den enkla sanningen att jag inte kan låta bli. Möjligen får man gå långt tillbaka, till det blyga tysta barn som var jag och som liksom kände att jag aldrig lyckades berätta vem jag var. Det tycker jag fortfarande är svårt. Jag är inte särskilt bra på att prata om mig och vad jag känner. Jag kan mest om det sker i böcker eller i radio.
I höst kommer min barnbok Djävulsdåd och änglavrål ut på Rabén & Sjögren. Det är en ganska tjock läsebok för barn någonstans i tioårsåldern. Den handlar om en rätt ensam pojke som bor med sin mamma i ett hyreshus med en loftgång. En dag, på hans gamla snowracer, kraschlandar en ängel. Och ganska snart förstår Åke, som pojken heter, att en djävulsflicka, svavelosande och illröd, är ute efter ängeln – och honom. Det är en historia om ont och gott, och egentligen är den en tröstbok för mig själv i den åldern. Och kanske är den på temat att, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att skam måste älskas bort. Förmodligen är det vad ängeln vet.
Och så handlar den om att man inte ska vara tyst. Snarare försöka sig på ett änglavrål om det kniper! Och eftersom man inte är mer än människa kan man också ta till ett litet djävulskt knep ibland.
2010-08-06