Medan åskan mullrar och regnet vräker ner utanför, har jag haft en Hitchcock-dag. Jag köpte nämligen en DVD-box med 20 av hans filmer – TJUGO! Frågan man ställer sig är ju: Kan alla vara bra? Svaret är naturligtvis nej. Jag började med ”Rope” från 1948, Repet på svenska som var en dryg timme lång och riktigt usel. Sökt var bara förnamnet. Men Alfred lät sig inte bekymras för den sakens skull, utan gjorde raskt nästa film, och nästa och nästa….ganska inspirerande om du frågar mig. Med en sådan stor produktion kan ju inte alla filmer bli mästerverk, och Alfred Hitchcock själv blir faktiskt både mänskligare och mer intressant av att också ha producerat en del skräp. Men det finns en lust som genomsyrar alla hans filmer, han tycks verkligen ha tyckt om att göra dem.
Nästa film jag såg var ”The Man Who Knew Too Much” från 1955 med Doris Day och James Stewart och här fungerar det mesta – lite excentricitet blandat med kusligheterna och en dos exotism i skepnad av staden Marrakech, samt Doris Day då förstås som spelar ”Que Sera Sera” på piano. Den låten blev, ironiskt nog, hennes största hit trots att hon lekte fram den på en eftermiddag och själv tyckte att den var fjantig. Det hörde jag i en dokumentär om henne som gick på TV i förra veckan. Ack, ack…vi kan aldrig välja vad vi blir ihågkomna för. Det verkar inte helt ovanligt att sidoprojekten, de som görs av bara ren lust, blir de verkliga framgångarna. Annars är det en lite vemodig kväll, vet ej varför. Kanske regnet. Vad gör ni?
Vilken är den bästa Hitchkock-rullen?
Sara
PS. Måste utfärda en varning för “Frenzy” från 1972 som jag nu sett. Förutom att det plötsligt är 70-tal och alla männen har polisonger formade som fläskkotletter, är manuset tunt som rispapper och det förekommer en del sadistiskt sexrelaterat våld som känns väldigt apart för att komma från Hitchkock….återkommer med fler referat från min Alfred.H-odyssé så småningom. D.S