Någon frågade om jag kunde berätta vilka alternativa titlar jag hade till “Släktfeber” men ratade på vägen. Det kan jag. Titeln “Släktfeber” kom till mig ett bra tag efter det att romanen var färdigskriven. I det avseendet påminner jag om Hemingway 
. Först efter färdigskriven bok satte han sig ner och skrev ner upp till hundra förslag på titlar. Så många hade dock inte jag, men här kommer några av de som hängde med ända till slutet:
1. Patienser som aldrig går ut
2. Arvegods
3. Släktingar med egen agenda
4. Sitt aldrig på en kall sten
5. Skämt jag lärt mig av min far
Ingen av dem är lika bra som “Släktfeber” tycker jag. Finns det en handfull ratade boktitlar finns det femtiodubbelt fler ratade textstycken, sidospår, tankar. Fast så är det väl alltid. De ligger i en mapp som heter “Rester från Släktfeber”. Där ligger de bra.
Jag kan meddela att jag börjar vänja mig vid att ha lite mindre umgänge på dagarna och dessutom trivas med det. Man hör sig själv så bra, och kan läsa dagstidningen hur länge man vill. I dag läste jag en inspirerande intervju med Björk i SvD. Hon säger bra och sanna saker om skapandeprocessen och om vikten av att ge hopp. Som det här:
“Om slutresultatet känns negativt – då har man misslyckats med att fullfölja saken. Man har stannat halvvägs. Missförstå mig rätt – jag älskar mörka stämningar, det är den energin som gör att man kommer vidare. Men det här att enbart vara nihilist känns lite väl tonårsaktigt för mig. // Jag tror att om man siktar på hoppet så får man en hel palett av känslor på samma gång: förtvivlan, humor, sorg, misslyckande, optimism…Om man redan från början känner sig övertygad om att saken inte kommer att lösa sig så får man färre färger. Det blir mycket tråkigare.”
Kunde inte ha sagt det bätter själv. Däremot sämre. Det är viktigt att kunna krama ljus även ur det som är mörkt och inge hopp, undersöka det goda och försonliga i människan. Björk beskriver också så bra det här med att prata om saker för tidigt: “Jag pratar aldrig om projket innan jag är klar – det skulle förstöra allt. Det kanske verkar som om jag är medevten om det som sker i min hjärna medan jag skapar, men så är det inte. När jag är klar börjar en spännande process att försöka bena ut vad det egentligen handlade om. “
Här kommer en idolbild på den vidunderliga Björken.
På måndag tar hon emot Polarpriset här i Stockholm. 
Och så en på Hemingway….
Ses snart.