Hej och välkommen till min blogg!
Jag heter Sara Paborn och debuterade förra våren med romanen ”Släktfeber” på Brombergs förlag, som nu också finns i pocket. Under en månad ska du få besöka mig i mitt liv, och det besöket tackar jag ödmjukast för. Det är nämligen en ganska ensam historia att skriva heltid på sin andra bok som jag gör nu. Dessutom är det ju så, i alla fall för mig, att jag större delen av tiden faktiskt inte skriver utan gör annat för att liksom vänta in skrivandet; fikar, slösurfar, går på toa, tittar på TV, hetsar upp mig över mer eller mindre meningslösa saker …ja du vet.
Vi börjar alltså mitt i livet, här och nu. Dagens ämne kommer att vara Dalarö och Döden.
Så här ligger det till:
Så fort det blir sommar tror jag mig vilja ha ett fritidshus. På ett intellektuellt plan vet jag att det är vansinne (jag hatar samfälligheter, är icke händig, har en icke-händig sambo, blir lätt rastlös). Men på ett känslomässigt plan är vi alla oskulder, helt befriade från visdom och erfarenhet. Således består somrarna nuförtiden av att knarka hemnet, avlägga korta besök hos släktingar och dricka kaffe i lägenheten. I våras gick jag till och med på husvisning utanför Båstad, bara för att jag en gång såg en grupp damer i hattar som satt i en vildvuxen trädgård och blev underhållna av en inhyrd mässingsorkester. De kom just från Båstad, och jag tänkte att ett sådant ställe, där damer gör detta, bör jag utforska. Ett sådant ställe har kvar en del av sin poesi. Det visade sig naturligtvis inte alls stämma.
Faktum är att jag börjar tro att jag letar efter något som inte finns. Jag har avverkat Värmdö (hade sommarstuga där med en före detta pojkvän. Dag ett kom grannen och ville prata om problemen med bryggan.)
I går rekade vi Norrtälje.
I dag Dalarö. Det är bara det att skärgårdssamhällen väldigt sällan (någonsin?) är som jag tror att de ska vara. Medan jag hoppas på en genuin fiskaffär, fulländad med en fiskarhustru i förkläde och skära kinder vid disken, presenterar verkligheten Skärgårds-Kina-Woken vid motorvägen. När jag hoppas på livskloka gamlingar vid en enkel brygga, möts jag av en skock femtioåriga stekare i GANT-tröjor som ska till ”Regattan”. Varför tror jag ändå alltid att en liten ensam och fallfärdig stuga ska stå och vänta på mig på en enslig kobbe? Ett ställe som bara ”glömts” bort. Sanningen är att varenda kvadratcentimeter kostar, allt är redan prissatt, upptäckt, exploaterat och renoverat. Kvar sitter en parkeringsbot på hyrbilen när vi efter en halvtimme ska åka hem igen.
Jag vill möjligen tutta eld på husen jag ser på vägen därifrån, inte köpa dem.
Efter en timmes svettig körning kommer jag hem, öppnar fönstren mot innergården, sätter på en kanna bryggkaffe och skriver detta, tänker på min kommande bok och på varför jag går på samma nit varje gång. Kanske hade den gode Oscar Wilde rätt som vanligt när han sa att vårt verkliga liv är det vi lever i fantasin. Verkligheten är bara…verkligheten. Jag tror att mitt problem med sommarhus är att jag letar efter poesin. Har du sett den? Om du vet var den håller hus nuförtiden, så hör av dig!