I flera dagar nu har jag helt ägnat mig åt vardagens små vederstyggligheter; tvätt, mat, disk, sortering av kläder, stulna cyklar, uppbrunna mopeder. Dessutom har jag ensam varit ansvarig för mina två småglin. Puh, det tar på krafterna vill jag lova. Att skriva har inte varit till att tänka på. Men i dag fick jag en stund på kaffebaren på Hornsgatan i Stockholm, bredvid den underbara bokhandeln Bokmagasinet. Solsken, bryggkaffe, croissant och Patricia Highsmiths bok ”Carol” som väntat i bokhyllan på att bli läst i många år och nu sitter som en smäck. Jag fastnade för Patricia Highsmith för många år sedan, när jag läste alla böckerna i serien om den förtrollande psykopaten Tom Ripley. ”The Talented Mr Ripley” har ju som bekant även blivit film med Jude Law som lyxslackern Dickie Greenleaf – en ung amerikan som drar runt på Amalfikusten, spelar trumpet lite då och då, lyssnar på Chet Baker och super till med diverse säregna typer. Tom Ripley i sin tur spelas kusligt bra av Matt Damon.
Men boken ”En man med många talanger” som filmen baseras på, är bara en i raden av böcker om Tom Ripley. Det finns flera filmatiseringar av böckerna, som ”Ripleys Game” med John Malkovich. Också den mycket bra. Patricia Highsmith har också skrivit romanen ”Främlingar på tåg” som filmatiserats av Alfred Hitchcock (jag återkommer till referaten från min privata Hitchcock-festival senare i det här inlägget).
Boken ”Carol”, skriven 1953, översattes först till svenska för några år sedan. Kanske för att den handlar om något så smalt som en lesbisk kärlekshistoria. Fast jag tycker inte att just det lesbiska temat känns så viktigt. Snarare är det en kärlekshistoria rätt och slätt – med hela förälskelsen, åtrån och förvirringen mästerligt skildrat.
Jag läste i New York Times Book Review för ett tag sedan om en biografi om Patricia Highsmith, som själv drogs till kvinnor och avverkade tillfälliga affärer på löpande band. Hon tycks ha varit en exceptionell, om än en inte alltid sympatisk person. Men vem är alltid sympatisk? Det är ingen plikt direkt. Hon är en fantastisk författare som ofta lyckas skildra besatthet, fascination och dragning till människor på ett raffinerat sätt som får en att känna det i hela kroppen. Hon påminner om ingen annan.
Och så lite om min Hitschcock-festival då: Har som sagt avverkat ”Främlingar på tåg” och den är STRÅLANDE! Obehaglig, lustig, skrämmande. Dessutom ett bra exempel på det där jag sa om den märkliga fascination som kan uppstå mellan människor.
I går avverkade jag ett Hitch-maratonpass med ”I sista minuten” med Cary Grant från 1959 som handlar om en reklamman (Reklamman- vilket ord!) som blir jagad kors och tvärs över Staterna och även av ett flygplan på ett öde majsfält. Klassisk scen som du säkert sett många gånger. Jag lyckades aldrig riktigt greppa intrigen, men skit samma. Det var spännande, och snyggt. Dessutom var de på Oak Room på Plaza Hotel i New York. Där har jag också varit en gång. Då åt jag en näve paranötter och fick en oförklarlig allergichock som slutade med att jag blev hämtad av ambulans, utburen på bår i aftonklänning och körd till Bellevue Hospital. Inte det mest glamourösa sjukhuset i New York har jag förstått. Där spenderade jag en natt med dropp, och bredvid mig; en puertorican i fotboja som blivit skottskadad. Men det är en annan historia.
Jag såg också ”Fåglarna” (The Birds) från 1963. Det är en klassiker och ännu mer ångestladdad och mardrömslik att se nu som vuxen. Jag fick känslan av att en förföljelsemanisk person skrivit manus. Hur annars kommer man på idén? Och orkar mala den sida upp och sida ner? Filmen pågår i nästan 2 timmar, men det känns snarare som 12 timmar i sin envetna icke-handling. Fåglar, fåglar, fåglar som sluter sig samman och går bärsärkagång….och inget sätt att komma undan. ”Fåglarna” skiljer sig ganska mycket från de övriga Hitchcock-filmer jag sett. Den är mer av ett sinnestillstånd och mindre av handling egentligen. Miljön är fantastisk, ödslig amerikansk östkust.
Jag avrundade jag det hela med ”Torn Curtain” med Paul Newman och Julie Andrews. Bortsett från att Julie Andrews ständigt är förvånad var den ruskig, och mycket bra. Sen halvdog jag i sängen.
Vi hörs!