I dag har jag haft en riktig batalj vid skrivbordet med mitt manus. Jag förstår inte varför det ska vara så evinnerligt kämpigt, svettigt och frustrerande. Jag står helt bakom den som sa att skapande är 1% inspiration och 99% transpiration.
Nu är det inte mycket annat att skylla på heller: sommaren halkar på sitt sista bananskal. Barnen hänger inte i kjolarna längre. Jag har fått lite distans och överblick över min historia. Ändå är det svårt. Jag har i allafall sorterat mina anteckningar från förra veckans fyrexpedition till Donsö. Bland papperna som hag kopierade på Esbjörns kopiator, läste jag att en av Europas mest mytomspunna fyrar som ligger i Skotland (mer om den i min roman….) byggdes av Robert Stevenson som var far till Robert Louis Stevenson som skrev den berömda barnboken “Skattkammarön”. Tydligen bestod släkten Stevenson av fem generationers (rödlätta) fyrbyggare fram tills dess att unge Robert avbröt sina ingenjörsstudier för att bli författare. Han flyttade till den franska staden Grez där han blev kär i en tio år äldre amerikanska som hette Fanny Osbourne. Hon hade redan en son, och det var till denne pojke som han ursprungligen skrev Skattkammarön! Det kan vara det mest romantiska jag har hört någon göra.
Jag hoppas att ni kan be några böner för att jag ska bli klar med min roman snart och att den ska nå fast land. Inte irra omkirng ute på djupa vatten. Nej, det ska vara badbart och ha god sikt. Ändå inte vara grunt.
Jag tackar ödmjukast för de fantastiska förslag på diverse pilothistorier som inkommit. Det får mig att tänka att det finns för lite sciene fiction i litteraturen! Lite Aniara möter “Liftarens guide till Galaxen” skulle inte sitta fel. Och apropå litterära sciene fiction-historier gillade jag verkligen Ira Levins “Fruarna i Stepford” där det visar sig att de välanpassade fruarna egentligen är robotar. Borde det inte gå att göra en apcool film på den boken?