Jag tänkte berätta lite om min nya bok, utan att avslöja för mycket. Jag har skrivit på den i drygt ett år, för att ge mig själv semester från en annan lite för svår berättelse som jag skrivit på under våren. Precis som med min förra bok, började denna också bara med några spridda bilder. Någon direkt intrig hade jag inte (jo, en vag sådan som inkluderar en påstridig, högljudd tupp och en vit mink) men det är först nu jag börjar förstå något sånär vad den här historien handlar om. Den har tagit tid på sig att veckla ut sig, och den vecklar fortfarande ut sig för mig. Några av karaktärerna från ”Släktfeber” återkommer i den här historien och framträder kanske tydligare och på ett lite annat sätt. Det är alltså en slags fristående uppföljare, kan man säga –men inte så honungsgul och sommarhet utan lite kyligare, blåsigare, saltare. Egentligen är jag vidskeplig när det gäller att berätta om vad jag skriver. Större delen av året har jag besvarat frågan ”Vad handlar den nya boken om?” med svaret ”Inte vet jag” – och det ligger som sagt en hel del sanning i det. Jag tror också att den hemlighetsfulla anden måste få finnas kvar i flaskan medan man skriver.
Men jag kan avslöja att jag större delen av det här året gnetat mig fram, kämpat för nästan varje mening, undrat vad jag håller på med och om det verkligen är riktigt klokt att ägna sig åt något som man bara har en aning om vart det bär. Jag träffade den fenomenale serietecknaren Joakim Pirinen (Socker-Connys skapare) på en fest i våras och då klagade jag för honom över att jag inte riktigt visste vad min nya historia handlar om. Då sa han något äöldigt klokt tycker jag: ”Vet man det, tror jag att man använder sig av för ytliga källor.”
Skapande är undersökande, man öppnar dörrar i sig själv som man inte vet vart de leder. Och skulle man verkligen vilja ha det på något annat sätt? Om man visste exakt från början vad som skulle hända i ens berättelse, skulle det nog vara svårt att upprätthålla intresset för den. Varför skriva ner den då liksom? Så jag väljer att lita på att havet jag gett mig ut på kommer att bära mig. På något vis.
Under sommaren var jag på Åland med min familj, och efter fem dagar fick jag sådan oväntad skrivklåda att jag åkte hem själv och hade tre produktiva, underbara dagar. Det är när den där plötsliga känslan av att greppa det man gör och känna flyt, som jag kämpar för, den är helt underbar!
Hej så länge.