Det är lite med skrivande som med drömmar, sådana man har på natten alltså. Ibland händer det att jag, oftast sent på kvällen, tycker mig få helt fenomenala idéer. Jag ligger utsträckt i soffan och börjar anteckna på det som finns till hands; en kvällstidning, försättsbladen i en pocketbok, en servett (lat, orkar inte resa mig upp) och känner att jag har kommit på något Genialt. I förgår var det dags igen. Jag såg en pjäs framför mig med endast en kvinna och en katt i rollerna. Pjäsen skulle heta ”Nu ska matte kissa” och handla om en kvinna som inte tycker om, varken världen utanför eller människor särskilt mycket, och isolerat sig med sin katt där hemma. Hon avslöjar allt för katten; livsvisdomar, hemligheter, förtroenden, erfarenheter. (Eventuellt har hon haft en man tidigare och medan pjäsen fortskrider förstår man att hon har förgiftat honom – det blir lite Morden i Midsomer möter Ingmar Bergman där…) Eller så kanske det kommer en försäljare som hon bjuder in och faktiskt börjar tycka om.
När jag väl gick och lade mig var jag fullt och fast övertygad om att detta kunde bli ett Mästerverk och jag lade undana nteckningarna till nästa dag.
Så händer då detta som hänt så många gånger förr: Jag vaknar dagen efter, kastar ett öga på vad jag skrivit kvällen före och begriper inte alls vari själva storheten ligger. Det är bara tråkigt, trist…som en bal på slottet.
En annan tanke kommer. Kanske är skrivande som surströmming. Man måste konservera det en tid, få det att jäsa och utveckla sina smaker och enzymer och allt vad det och när man öppnar burken månader, eller kanske till och med år, senare kan man avgöra hur det smakar.
Skrivande tar tid. Det är inte nödvändigtvis själva knattrandet på tangentbordet som tar tiden, utan jäsningen, den distans som krävs för att kunna avgöra om en text är bra eller inte. Kanske upptäcker man en enda livskraftig mening bland tjugo sidor, och då kan man ju ta den och kanske krama ut något nytt ur den och spinna vidare kring den. Numera försöker jag vara trygg i denna tanke, att det tar tid. Jag hetsar inte upp mig och ringer Dramaten för att föreslå att de ska sätta upp min ypperliga, banbrytande pjäs samma dag jag kommer på en idé. Jag låter tid gå. Jag skriver ner saker och sedan omarbetar jag och destillerar, och omarbetar igen och är hård som flinta mot mig själv. Fast i första skedet tillåter jag mig att vara väldigt lat.
Det är bara till att hoppas att det sammantaget räcker en bit på väg.
2010-08-02