Nu sitter jag på tåget mot Göteborg. Jag är nämligen på mitt livs första reserachresa – i alla fall den första medvetna sådana. Jag ska besöka Svenska Fyrsällskapets ordförande i skärgården utanför Västkusten och få ta del av hans bibliotek som är packat med 1400 böcker om fyrar. Min nya berättelse innehåller en fyr som ni förstått, den är inte särksilt viktig, ändå känner jag att jag vill veta mer, särskilt om myter kring fyrar. Jag hoppas på lite äkta nörderi och ett dopp i salt hav. På vägen på tåget hade jag tänkt skriva, men blir åksjuk direkt märker jag. Och som alltid när jag verkligen sätter igång ser jag också att det är mycket hårt arbete kvar. Det blir en höst vigd åt skrivande, det får vara slut på slöandet nu. Men jag måste också säga att jag tror att själva väntan är en del av processen. En del saker kan man forcera fram men andra kan man faktiskt inte tvinga. De tar den tid de tar.
Detta besök innebär att jag ska bo på hotell. Jag önskar att jag hade samma avslappnade förhållningssätt till hotell som låt säga Coco Chanel, som bodde på Ritz i Paris de sista 20 åren av sitt liv. Men jag öppnar dörren till rummet med misstänksamhet. Luktar det mögel? Hörs grannarna? Jag läste en betraktelse i någon av dagstidingarna under sommaren, om en bok av Herman Hesse som heter “Brunnsgästen”. Där går han omkring som en osalig ande på hotell, lägger örat mot dörren, sliter ut rumsbetjäningen och ojar sig i största allmänhet. Hela boken handlar tydligen om hans arbetsamma upplevelser av att bo på hotell. Kanske ska läsa den, det låter kul. I samma artikel läste jag att Marcel Proust skrev på hotell någonstans vid franska Atlantkusten, och han isolerade väggarna med kork för att det skulle bli tystare!
Där är jag inte riktigt ännu.
Vi hörs!
2010-08-17