Spårkurs

Om jag hade ambitionen att göra en akademisk karriär skulle jag nu skriva en essä med titeln Förutsätter litterär kreativitet bristande logiskt tänkande?
Jag kan räkna. Nätt och jämt. Sedan finns det angränsande discipliner som gör mig fullständigt utmattad.
  Min granne i Malung har en vakthund. Helt ofarlig, ja faktiskt lite feg, men som  skäller så fort någon kommer i närheten. Hans matte ville stärka hans självkänsla genom att höja hans kompetens, och tog därför med honom på en spårkurs. En hel dag tvingades han i obanad terräng försöka hitta, och följa, ett glest utlagt blodspår. Han jobbade som en galning och var alldeles tyst, letade, stundtals förgäves, men sedan var han åter på spåret, meter för meter arbetade han sig fram.
  Jag borde kanske inte berätta det här. Men det där spårandet tröttade ut hans stackars hjärna till den milda grad att när kvällen kom. Och en främmande karl knackade på dörren. Så sov denne vovve så tungt och så sött att han inte vaknade, än mindre gav skall, trots tunga stövlars tramp i farstun.
  Så trött i huvudet blir även jag av logik och av siffror. Jag vet varför jag aldrig läser böcker numera. Det beror på att överst i läshögen ligger ett sudoku. Och det där sudokut lyckas jag aldrig lösa, det är alldeles tummat nu. Jag ligger där och stirrar och stirrar. Egentligen är det väl alldeles tyst men jag tycker att siffrorna stökar och lever rövare. Min hjärna går i kors, jag somnar inom kort – med det mesta av världslitteraturen ännu oläst.
  En del liggandes i en stapel under sudokut vid sängen.