Enköping ligger som en liten prick mitt i ett urgammalt kulturlandskap, det är promenadavstånd överallt till rena rama landsbygden. Naturen är vänare än i Malung och jag känner historien under mina fötter vart jag än går. Folk har levt här i relativt stor mängd under flera tusen år, alldeles säkert sedan förra istiden.
Där står en skylt om fornminne! Jag spejar förtjust och förgäves, travar runt och river mig på stickiga buskar och bränner mig på brännässlor. Var är det där fornminnet egentligen? Jag kommer plötsligt att tänka på Vem älskar Yngve Frej? av Stig Claesson. Påstår man att det finns ett fornminne så står alla där och tittar, rätt ut i spenaten.
Men, sticker där inte upp en stav? Att det tvåkilometertjocka istäcket, och även ismassorna under förrförra istiden pressat fram denna p-stav. Fast den är numera nästan ofarlig, det är ju snart hundratusen år sedan våra förfäder grävde ner den. Och det kommer vi ju så väl ihåg.
Jag vandrar vidare och börjar sedan tänka på Jan Fridegård och hans trilogi om trälen Holme: Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök. Här hämtade Jan Fridegård sin näring, han bodde i Yttergran, bara några kilometer härifrån. Varför skrivs det inte sådana häftiga böcker nuförtiden? Dåförtiden var det bara tvåtusen år kvar av de där hundratusen.
Trots att träden jag vandrar under inte kan vara mer än tvåhundra år känner jag ändå något i atmosfären. Mycket riktigt. En ny skylt: ett nytt fornminne. Det ligger i en sluttning. Kan det vara en hel stenåldersby?
Så förnuftigt isåfall att de la den en bit ifrån motorvägen.
Jag måste korsa den, motorvägen, för att ta mig hem. Upplandsleden har en egen liten gångbro.
Och plötsligt är jag mitt i ett drama i en möjlig kommande roman. Två till synes vanliga män närmar sig från andra sidan. När vi möts mitt på bron och eftermiddagstrafiken dånar tung och tät inunder oss. Griper de plötsligt tag i mig och kastar henne över räcket. Trafiken dånar så tät att ljudet av hennes skrik drunknar. Hon dunkar rätt i taket på en långtradare, far sedan av bakom den och blir överkörd av en liten personbil och sedan börjar de efterföljande bilarna att gira och tvärnita och krocka.
Hon överlever märkligt nog men ligger i koma.
Nej det är inte bra. Det där har jag säkert sett på tv. Ingen bra idé alls. Fattas bara att de två juvelerna sedan försöker ha ihjäl henne på sjukhuset. Då har jag vips ställt till det med ett av de vanligaste felen en författare in spe gör nämligen härmning. We´ve seen it before. Och det var dåligt redan då.
Betydligt häftigare med p-stavar, men hur väver man in dem i en roman?
Jag gick på promenad för att rensa hjärnan men kom hem mer stressad än förut. Ty jag kom på att de hade saboterat bron på något vis. De behövde inte ens vara där. Jag föll ner alldeles själv när bron lossnade från det ena fundamentet, jag fick järnräcket i nacken och sedan gjorde långtradarna resten. Nu är jag alldeles slut. Och ändå har jag inte lyckat få till det där med stavarna.
Det är plågsamt med för mycket fantasi.