Att sitta på verandan i Malung, se lomarna simma över sjön och läsa en bra bok är verkligen Lika som kärlek! Anita Salomonssons bok, färdigläst under helgen, handlar om ett autentiskt rättsfall i artonhundratalets början, den handlar om Sammanliggningen i Lubboträsk. Tankarna far till alla de andra, Sara Lidman, P O Enqvist, Torgny Lindgren men Anita Salomonsson är sig själv och har ändå sitt för sig.
Eftersom jag själv helt nyligen skrivit en bok som utspelar sig under artonhundratalets senare del, känner jag igen en rad författarutmaningar, miljö och språk, trohet mot materialet, slitningarna mellan pedagogisk vilja och plikten att berätta en spännande historia. Den som besöker bokmässan i år kan notera lördag kl 10.00, då avlöper följande storseminarium: “Kvinnoöden förr och nu. En litterär tendens har blivit allt tydligare: författare lyfter fram liv och villkor från mitten av 1800-talet, över industrisamhällets första år och fram till mellankrigstiden. Företrädesvis handlar det om kvinnor. Trots avståndet i tid kommer läsaren, på grund av författarnas gestaltningsförmåga, väldigt nära dessa människor. Det förflutna blir närvarande i nuet. Möt Anita Salomonsson, Aino Trosell och Kristina Sandberg i samtal med Marja Talgre om 2010 års romaner: Lika som kärlek, Hjärtblad och Att föda ett barn.”
45 minuter är ingen lång tid för tre författare att presentera sina nya böcker samt komma till skott i ett samtal som kan tänkas intressera en publik. Eller också är det intressant att höra oss ventilera likartade utmaningar. Ty bägges våra huvudkaraktärer vandrar långt, bägge upplever för första gången Stockholm, bägge lever i en tid då själva överlevandet, mat och värme, är centrala element. Och ändå är kärleken det som går utom allt och som är värt att kämpa för. Eller är detta bara en nutida konstruktion av författare som aldrig har upplevt svältens hot emot livet? Ovedersägligt är dock att Anita Salomonssons figurer drabbas av en så stor passion att det leder till mord. I min berättelse om Hulda är passionen central men svår att hantera i dåtidens stränga krav på anständighet och kyskhet. Den som gav efter var en hora. Och är kanske så än, medan horkarlarna verkligen är historia.
Efter lomarna upptäcker jag en kanadagås. Den första vad jag vet någonsin i denna sjö, ja i denna trakt över huvud taget. Måsarna är däremot decimerade. De var en innovation på sin tid och inte så älskade, det var bara de första vi upplevde som exotiska. Nu är det gåsen. Den blir kanske inte heller så välkomnad. Naturen förändrar sig dock och så länge det finns gott om fåglar är det gott att sitta i sin läshörna på verandan och bara läsa.
2010-06-08