Gengångare

Jag kom hem sent igår kväll, igår natt. Så sent att jag började tänka på döden. Endast SJ vet varför. I anständig tid stod jag där på perrongen i Stockholm, tåget skulle avgå tjugotvå noll sju och detta var vattentätt eftersom det var ett tåg som bara vänder. Ett gäng resenärer var således på ingående till Stockholm.
  Det var bara det att tåget aldrig kom. Tre gånger meddelade högtalarrösten nya avgångstider. Centralen tömdes sakta på folk. Till sist kom sista beställningen innan utroparen själv skulle gå hem, nämligen att tåget nyss hade lämnat terminalen i vardetnuvar. Jamen det där som skulle komma från Enköping då?
  Det bara försvann. Var är dom idag, dessa vilseförda själar? Tuffar dom ännu omkring på någon bangård i Bålsta, Västerås eller Sundbyberg?
  Denna bloggtext skulle inte alls handla om stockholmsresan i sig, utan ärendet. Jag var nämligen på Stadsteatern och såg Gengångare av Ibsen med Gerhard Hoberstofer och Helena Bergström i titelrollerna. Det var en lysande föreställning. Ingenting går upp mot teater, när den är bra. Och detta var verkligen bra. För några år sedan såg jag Helena Bergström i Ett dockhem, även då var hon väldigt bra. Hon har fått en oförtjänt nimbus som lättviktig tack vare diverse filmroller. Är man gift så är man. Det är på teatern hennes begåvning och tyngd lyfts fram. Teatern kan inte fejka, det måste vara äkta annars rasar alltihop ihop. Jag tror på fru Alving, hon är en äkta människa.   Pastorn är ett kräk som inte tar emot hennes kärlek på grund av konventionerna, ändå förstår jag hennes kärlek, även Hoberstorfer var mycket bra. Stundtals en hjärtskärande laddning på scenen mellan de två. Den där sonen brydde jag mig däremot inte om trots att han var dödssjuk. Det var Bergström och Hoberstorfer.
  Tågeländet var peanuts, värst är ända att aldrig nå fram.