Igår begav jag mig åter till järnvägsstationen här i Enköping för att även denna dag bege mig till Stockholm och guess what! Den här gången kommer tåget FÖR TIDIGT!? Jag som alltid är ute i god tid, ändå fick jag springa! För att nätt och jämt hinna. Och för att sedan informeras om att detta tåg verkligen inte var för tidigt utan två timmar för sent: Hålögda resenärer i fönstren, utmattade och hungriga.
  Jag backar. Det far. Och mitt eget tåg anländer strax därefter.
  Sedan blir vi som vanligt stående i Bro för det där signalfelet man inte får missa, det är nästan som ett husdjur nu. Vi får även veta att en hel kö med tåg ligger framför oss.

Jag kommer ändå i tid till det seminarium jag ämnar bevista emedan SJ har uppfostrat mig till att inte ta någonting för givet. Vara ute i extremt god tid.
  En gång i forntiden skrev jag en roman som heter Socialsvängen. Det var min debut. Läs förordet i nyutgåvan här, där jag även berättar om hur jag blev författare: http://www.lindelows.se/documents/sample/1889.pdf
  Denna roman var anledningen, förmodar jag, till att tidskriften Socionomen bad mig skriva årets sommarnovell, ”Om kärlek är allt”. Numret utkommer i slutet av juni. Som följd av detta fick jag även bevista det fattigdomsseminarium som gick av stapeln igår. Tre professorer i socialt arbete höll föredrag om den moderna fattigdomen plus Susanna Alakoski och en hjälparbetare från Svenska kyrkan. Alla talade bra och jag antecknade som en galning men bloggen lämpar sig inte för en utförligare rapport, den skulle bli alldeles för lång. Jag kan dock rekommendera senaste numret av Socionomen med genomarbetade artiklar om forskning kring fattigdomen i Europa och Sverige idag. Numret innehåller även ett berörande fotoreportage från Rumänien. Efter att ha hört fotografen berätta om bildernas tillkomst förstår jag åtminstone delvis hur det kan komma sig att det finns tiggare på gatorna i Sverige. Vad som helst måste vara bättre än att riskera att bokstavligen hamna på en soptipp i Bukarest med en obehandlad cancer, med ett småbarn på höften och ännu ett barn vid vaden som man inte förmår värna mot kyla och vanvård. Jag hade också gjort allt för att komma därifrån, särskilt om jag vore rom. Ty romerna är fullständigt stigmatiserade.
  Det som slog mig mest under seminariet var, tyvärr, att ingenting verkar ha blivit bättre för de sämst ställda. Allt verkar vara på precis samma vis som när jag gjorde mitt korta gästspel i socialsvängen för 36 år sedan. De flesta människor i Sverige har fått det bättre, men de som faller mellan maskorna har svårare än någonsin att ta sig tillbaka. På min tid var tröskeln ut i arbetslivet närmast obefintlig, nu är den skyhög. Dessutom är tröskeln hög för att ta sig in i de etablerade försäkringssystemen. Endast hälften av alla arbetslösa, som i övrigt uppfyller alla villkor, är berättigade till a-kassa, till exempel. Synen på människan har också förändrats. Förr var det generell välfärd som gällde. Nu kan man vräka barnfamiljer. Över sexhundra barn vräktes förra året och över tvåtusen riskerade vräkning. Skolorna segregeras och utflykter och sportutrustningar kostar. De barn vars föräldrar inte kan betala hamnar utanför. Alla är inte superkompetenta. De måste få leva ändå. Samhället måste kunna skydda barnen i dessa familjer. Alla borde ha någorlunda samma chans i livets start. BVC och dagis är ovärderligt.
  En infekterad sak är vårdnadsbidraget. Tänk en somalisk kvinna med egna och andras somaliska barn. Ingen talar svenska när de börjar skolan, med flera utestängande effekter för kvinnan och barnen. Vårdnadsbidrag för vad?
 
Socialhjälpen är den sista instansen. Lika stigmatiserande nu som på min tid. Den är också ett slagfält. Trots att det handlar om summor i storleksordningen det som befolkningen köper blommor för, är socialhjälpen som ett kliande sår. Socialhjälpstagarnas viktigaste funktion är att visa på, att verka avskräckande. Socialhjälpen är bra för alla utom för socialhjälpstagarna. Det finns 18.000 hemlösa i Sverige, tre miljoner i hela EU. De trycker på. De visar och bevisar. De fattigaste och mest utsatta skyfflas hit och dit och gropen de fallit ner i blir allt djupare och svårare att ta sig upp ur.

SJ fraktade mig skadeslös hem, odjuret i Bro hade gått och lagt sig. Jag tittade på min biljett: etthundrasju kronor. Mycket pengar, nu såg jag summan. I fattigdomsnumret av Socionomen ger Helene följande tips till dig som har blivit utförsäkrad: ”Ät inte så mycket protein, det är dyrt. Grönsaker är också dyrt. Ät kolhydrater. Träna inte för mycket, det blir man hungrig av. Plocka pant. Kolla alltid grovsoprummet. Gå till kyrkan och tigg.”
  I nådens år tjugohundratio.