Maj Wechselmann gjorde en k-specialare om mig och min självbiografiska roman En gränslös kärlekshistoria vilken gick på tv 2007. Sedan dess är jag henne evigt tacksam, ingen annan har lagt ner ett sådant hästjobb på att presentera en av mina böcker. På kuppen botade hon mig från min scenskräck. Jag orkade inte vara rädd hela dagarna under inspelningen, det var bara att gilla läget och så gör jag än. Filmen heter Barn av sin tid, den går att köpa från Majs hemsida och blev riktigt bra.
Men nu är Maj inne i en av sina vanliga bataljer och gissa vad? Prinsessbröllopet såklart. På ingen tid alls, och lika lite resurser, har hon gjort en film som jag ännu inte har sett men som går på Zita i Stockholm och som heter En liten antirojalistisk film. Med tanke på produktionsomständigheterna verkar den ha blivit sevärd. Den nämndes i höviska ordalag på Kulturnytt där man visade avsnitt ur den och nu går kommentatorsfältet i DN bananas för och emot Maj. Hur har hon mage att precis nu hälla smolk i glädjebägaren?
Och visst, inte heller jag kan ta ansvar för vad min morfar har gjort. Kungens morfar var nazist, och det kan ju inte kungen rå för. Denne morfar var en synnerligen aktiv nazist, han blev också fälld vid Nürnbergrättegångarna. Han hade varit engagerad i morden på hundratusen handikappade, det så kallade eutanasiprogrammet. Han fick flera fina titlar av Hitler och råkade verkligen inte bara ut för nazismen och var tvungen att gå med, vilket antyds i efterhand för en del. Mot slutet av kriget blev denne morfar även allierad med SS-läkaren Karl Gebhardt som utförde plågsamma och dödande experiment på koncentrationslägerfångar. Så nog visste han om. Och mer än så. Han var aktiv.
Drottning Silvias far var också nazist. Vilket hon naturligtvis inte kan lastas för. Viktorias farmors far och morfar var alltså nazister.
Viktoria är oskyldig. Ändå finns här ett problem. Det hävdas ju att kungahuset är en unik pr-maskin för Sverige, billig jämfört med motsvarande tjänst ifall vi hade republik. Men högar av mördade handikappade barn? I närhistorien. Det är verkligen inte bra, inte alls romantiskt och plötsligt skorrar pr-apparaten falskt. Dessutom sitter Viktoria fast i en sorts gyllene bur. Hon får inte vara sig själv. Tänk om kärleken tar slut? De har kämpat i sju år och orkar inte längre, glöden falnar, de inser att de trots allt är för olika? Inte minsta chans att isåfall backa ur. Och att inte få gå ur Svenska kyrkan, inte få debattera i tidningar. Inte tillåtas bli republikan. Är det demokratiskt eller ens humant? Ok, de är ju rika. Men man kan bara ligga i en säng åt gången och man kan inte bli mer än mätt. Sedan då? Vad går livet ut på? Friheten är väl ändå det högsta, att man, även om det för det mesta är teoretiskt, går vart man vill och gör vad man vill så länge det inte skadar någon annan.
Men inte i Viktorias fall. Hon är en fånge. Sitter instängd i en gyllene bur. Jag tror att Maj med sin film vill ge henne friheten, den som vi andra har; söka jobb, köa på Coop, hämta på dagis, be att få dela upp elräkningen, leta på nätet efter den billigaste tandläkaren med mera, bli som en vanlig människa och slippa skämmas för en historia hon inte kan göra något åt. Men väl den som ska komma: delta i allmänna val. Dra en lans mot Sverigedemokraterna. Drömma som i En kos dagbok: ”Tala till generalförsamlingen i FN… åka till Mars… ”. Friheten Viktoria!
Fast först vill vi se brudklänningen såklart!
2010-06-13