det var skogsägarna. Det är tio månader sedan jag sist var där, för att plocka bär. Nu är allt förändrat, den grova timmerskogen finns inte mer! Jag har vistats vid sjön sedan 1955 och aldrig har det sett så konstigt ut som nu. Det gäller att gilla läget, att det har blivit ljusare. Och bakom den skog som inte mer är, finns det en skog till, det är ju skog överallt. Om några år har björkar vuxit upp, det kommer att bli fint. Jag håller uppe humöret, det finns värre problem. Sedan biter jag sönder en nyss lagad tand. Den kan jag reklamera, inga problem. Sedan går jag till båthuset och upptäcker att det har varit inbrott. Nu mår jag plötsligt lite dåligt, så tydliga avtryck av en kofot! Men ingenting stulet, de ville bara se om det fanns något att ta. Så bra. Då gäller det bara att köra tillbaka till samhället och anmäla inbrottet, ifall fler stugägare har haft påhälsning. En bagatell, inte ens ett försäkringsärende. Så bra att det inte var värre, man ska inte låsa och inte dra ner. Inget inbrott i själva stugan just för att man kan se.
Ner till den centrala byn Grönland går bilen liksom trögt, gruset mullrar under stänkskärmarna, jag kör sakta. Kommer fram till polisstationen. Men den har bara öppet på torsdagar, och nu är det fredag. Fast det går ju att anmäla inbrottet på nätet, inga problem. Jag återvänder till bilen, som lutar. En spik rätt in i däcket! Jag kör på tro och loven till det vi kallar Koppis fast det är fyrtio år sedan Koppartrans ägde mack och verkstad där. Här är det hundra procent service och omedelbar behandling av mitt skadade däck. Jag följer med i hela processen. Konstaterar stora likheter med att laga en tand. Eller en uppbruten dörr, för den delen.
Sedan vänder allt och livet bjuder upp till dans. En obeskrivbar afton, jag kan läsa utan att tända fotogenlampan fast klockan är elva. Då kommer en trana farande, börjar dansa i extas på halvön utanför min stuga.
Halv fyra vaknar jag av en ny extas. Nu är det en orre som kurrar som en galning tjugofem meter bort. Han far fram och tillbaka, de vita fjädrarna i baken lyser i gryningen och huvudet knallröda fläck skriker i skumrasket. Han är helt enkelt desperat. Jag ser en skymt av den förskräckta hönan som springer förbi. Medan han, drucken och uppburrad, slår huvudet i bardisken då och då när han blir trött. Men strax är han uppe på fötter igen, jag följer dig hem! Sista beställningen, låt mig få bjuda! Men nu har hönan försvunnit, han märkte det inte först. Det blir slut på kurrandet, uppburret vissnar ihop och den sista bargästen lomar iväg.
2010-06-07