Bluff

Jag är en republikansk hycklare. Igår vandrade mellan min tråkiga datorskärm och galan på tv-skärmen, jag borde ha haft stegmätaren på mig. Då hade det åtminstone funnits något att vara stolt över. Vilken tur att jag inte hade en webb-kamera installerad härhemma. Det hade Lars Ohly. Hur tänkte han när han gick med på det där? Om han åtminstone hade druckit öl och skrålat och tittat på fotboll och låtsas inte bry sig. Men han verkade ju bara ha tråkigt? Fast jag såg faktiskt inte allt. Möjligen klämde han i med Internationalen när fyra präster drog igång sin besvärjelser. Ja kära min värld, principer är en sak, en vacker brudklänning däremot, kan få den bäste att sälja ut sin egen mor.
  Hyckleriet stannar inte därvid. Jag är dessutom en del av en författarmyt. Och visst står och sitter jag framför datorn i stort sett alla dagar i veckan. Men gör vad? Administrerar. Jag leder ett företag med en anställd, jag själv, och det tar en förfärlig massa tid. Konsten är inte att skriva. Konsten är att sälja skiten, som en försäljningschef sa. Detta är författaren numera extremt indragen i, gör hon det inte kan hon snart få komma att se sig om efter ett annat jobb.
  De där drömmarna som författare in spe har. De har även jag. Även jag drömmer om att stänga av allt och bara ge mig hän åt en ny berättelse. Eller att åtminstone läsa en. Men inget av detta händer. Ändå arbetar jag med ord, ord, ord. När jag till sist får gå och lägga mig är jag så trött på det talade och skrivna språket att jag famlar efter mitt sudoku, min drog och verklighetsflykt, detta främmande element som kollrar bort mig och får alla oskrivna historier att för tillfället hålla käften.