Möte med agenten i Malmö i morgon (en helt annan sida av författarskapet än det ensamma skrivandet i källarhålet …) Får väl nypa mig i kinderna för att se pigg ut, för just nu är en rätt trött tid, men jag brukar kunna skärpa mig när det är skarpt läge. Innan jag ramlar i säng ska jag bara plocka ner en tvätt och hänga en annan, svara på ett par författarbesöksförfrågningar, kolla en översättning och messa en vän vars melankoliska nödrop nådde mig från andra sidan jorden ikväll. Jag vill gärna hinna med tredje frågan från Fiskargatan också: “Gör du skisser/teckningar av dina romanfigurer (hur du tänker dig dem)?”
… nej, det gör jag faktiskt inte, tänker egentligen ganska lite på deras fysiska uppenbarelser, eftersom jag är så mycket inuti dem. Huvudpersonerna ser jag mest inifrån, medan de romanpersoner som är lite mer perifera för mig har mer av kropp och ansikte. Det är samma upplevelse som jag har av folk omkring mig – de som står mig närmast reflekterar jag egentligen minst över fysiskt. Jag fick nyligen en fråga i en Måndagsintervju för bokhora.se om romanpersoner, som jag passar på att klippa in här innan jag slinker i pyjamasen och säger bonne nuit, tout le monde …
“Det jag minns bäst från dina böcker är karaktärerna. Kanske inte alltid historien om dem, men de som figurer har verkligen satt sig i minnet. Vilka romankaraktärer har funnits med länge för dig?”
“Det finns två sidor av det här med romanpersoner. Å ena sidan den magiska känslan av att man kan skapa nytt liv när man skriver. Att läsarna talar om dessa personer som om de existerar i verkligheten, och så tänker jag ju också på dem. Jag tror att de kommer att befolka, berika och komplicera mitt liv för alltid. Igår träffade jag Luiz från min senaste roman. Det var mycket märkligt, särskilt eftersom han inte själv visste vem han var för mig, att jag har skrivit om honom. Det var bara ett kort möte, jag följde inte med honom hem – lite måste man trots allt lära av sina egna romaner…
Andra sidan av saken är att alla personer jag skriver om är jag själv. Jag har aldrig kunnat skriva dagbok eftersom jag känner ett motstånd mot att skriva om mig själv ”som mig själv”. I romanerna skriver jag om mig själv som om jag vore någon annan. Olika sidor av mig, som när man vrider ett prisma i ljuset. Inte bara den jag ”är”, också om den jag önskar att jag vore eller är rädd för att bli. Kristian i min första roman och Lo i min senaste är nog ändå de två som står mig närmast, två ytterligheter med många likheter.”