Det allra mest spännande som sker kring min tredje roman just nu är att intresset från utländska förlag har börjat droppa in. Boken kommer att få en dansk, en tysk, en polsk, norsk, finsk och italiensk kostym, som det ser ut så här långt, förmodligen fler. Översättningarna är verkligen grädden på moset för mig som författare. Jag glädjer mig som sjutton. Dels förstås för att de där inkomsterna i lire, zloty, euro … är väldigt välkomna i den ansträngda författarekonomin. Men framför allt för att det är så häftigt att litteratur verkligen är ett internationellt språk. Lusten att berätta, lusten att ta del av en berättelse, en tankevärld, låta någon annans blick på världen sila genom ens egen ett tag. Att en berättelse kan föras vidare från ett land och en kultursfär till en annan, ger mig något så banalt som hopp. Avstånd kan ju i någon liten mån överbryggs genom litteratur. Som läsare upptäcker jag ofta hur mycket som känns allmänmänskligt när jag via läsningen ger mig in vad jag tror ska vara främmande världar.
När min egen roman översätts hoppas jag förstås att det inte blir som i viskleken – att berättelsen förändras till oigenkännlighet. Det är säkert ingen risk, min erfarenhet av översättare hittills är att det är ambitiöst och skickligt folk. Det är förstås bara en väldigt liten handfull språk jag kan tillräckligt väl för att avgöra (eller ens ana …) om översättningarna är sensitivt gjorda eller inte. Nyss satt jag här med 50 romansidor som provöversatts till engelska, och förundrades över hur främmande det kändes att läsa sina egna tankar på ett annat språk. Och samtidigt: hur väl översättaren lyckats fånga sound, rytm, tempo, stämning, atmosfär, känslolägen och specifikt “svenska” detaljer. Jag kände igen mig i texten, samtidigt som jag fick en chans att se den med ny färsk blick. Det var lite som när ens kärlek har varit borta på en lång resa … och kommer hem både främmande och spännande.