Storspoven har anlänt, säger mamma när jag ringer henne under morgonpromenaden. Vi pratar en stund om skrivstugan. Det har inte läckt in vatten i år och så fort jag kommer dit i juni ska vi bära ut sekretären som är mitt skrivbord. Det är så att man kan dö vad man längtar!
Idag gick jag och min lilla hund runt sjön och tittade på människor och fåglar. Den lilla hunden är aningens rädd för svanar men trastarna vill hon jaga efter om hon får en möjlighet. Och de retas med henne, så jag brukar skratta åt dem allihopa. Men nog är det roligt att ha något att titta på, där man går.
När jag kom tillbaka gjorde jag kaffe, suckade djupt och storstädade sedan hela lägenheten. Det är bra för skrivlusten att städa, faktiskt. Även om det kan vara tråkigt ibland. Skriva, promenera och se på tänkvärda filmer är mina enklaste knep. Faktum är att det i princip är omöjligt för mig att skriva om det är ostädat runt mig. Idag tumlar idéerna runt i huvudet som fåglar utan huvuden. Jag låter dem hållas men känner mig mycket upprymd, närmast förtjust.
Och man längtar, längtar som en galning eller i alla fall som en halvdåre till sommaren då man äntligen får fly till den lilla stugan, inklämd mellan älven och skogen, för man längtar efter att få dyka djupare ner i text och ro. Man längtar faktiskt också efter att vara idélös och butter, till och med det är enklare där.
Idélös och butter utanför skrivstugan förra juli