Jag börjar misstänka att jag undviker att prata om mitt eget skrivande. Att prata om “skrivandet” i största allmänhet känns som när någon ber en prata lite spontant om “livet”. Livet? Ehhh … Ett alltför stort köttben att greppa om, hur hungrig man än är.
För vitt och för djupt är detta territorium, jag behöver en ingång. Så fråga på bara: stort, smått, specifikt, allmänt (om skrivandet – eller livet – de är ändå så svåra att skilja åt) fråga vad som helst inom anständighetens gränser … eller förresten, strunt i dem.
Jag lägger in mina mest vädjande gröna ögon här och hoppas att någon sträcker ut en hjälpande fråga. Det gör ingenting om jag har hört den förut, svaren tenderar att skifta i det oändliga ändå. Jag sätter mig och skriver så länge. Just nu är jag inne i en expansiv (läs: nervig) fas av den nya romanen. Det är som vilken kärlek som helst, gäller att hålla lagom hårt, lagom mjukt, så att den varken kvävs av begränsningen eller förvildas helt och sticker iväg. Det har hänt …
Mitt liv måste gå genom en bok, annars kan jag inte leva det. Jag vet inte var jag ska göra av all information annars, om inte i en bok.
*Claire Castillon*
Jag håller med Castillon – förutom att jag skulle vilja byta ut ordet “information” mot något annat.
