Och man jagar solen, kryper ut ur sitt gryt, stapplar mot närmaste solfläck och kisar mot ljuset. Man går runt sjön ett tag, låter hunden springa efter pinnar – det livar upp. Man går långsamt, kliver på gamla löv och tittar på sjöfåglarna, hur de ligger på vattnet och rör sig metodiskt fram och tillbaka. Ibland tittar de på en, med sina svarta pärlögon. Man undrar om de fryser om fötterna.
Igår grät man över kaninen som blev uppeldad, har försökt undvika att läsa om det i tidningen men var tvungen att ta reda på hur det hade gått i domstolen. Man tittade på sin lilla hund. I huvudet såg man den brinna och springa runt i vild skräck och panik. Och då grät man lungorna ur sig en stund. Man vänjer sig aldrig. Man tänker på stora ord som hyckleri. Man tänker att det är lätt för gemene man att tycka synd om en kaninpalt som blir plågad till döds och samtidigt blunda för alla apatiska kor som står i mörker uppbundna mot en vägg dag ut och dag in, förutom någon månad ute om de riktigt har tur. Men man vet att det är lättare att tycka synd om en liten kanin och sedan äta en köttbit till middag och prata med familjen om hur upprörande det är med människor som plågar djur. ”Helt utan anledning”. Och visst, det är väl ingen som tänder eld på korna. De får ju till och med gå ut ibland.
Man har inte skrivit på dagar. På veckor. I huvudet ligger boken och gror, pressar sig nästan ömt mot väggarna. Och man försöker ignorera den trots att den varje natt skickar in fragment via drömmarna. Det är svårt att värja sig mot det. Och sen vaknar man och tänker, ”kanske idag?”. Och sen blir man ängslig och dricker kaffe och kommer ihåg hemskt många andra saker som man måste göra, att det verkligen är KRIS med den och den saken, det KAN inte vänta. Man skjuter upp och skjuter fram. Det känns nästan som att man siktar på sig själv.
Men man vet vad det är som biter en, som ligger och naggar och ibland tar en stor tugga. Man vet att man är rädd, man vet att man får vara det, det gör ingenting och det kommer säkert att bli bra, gå bra, det lossnar, ordnar sig och man vet att det är vånda, oro, stress, panik och alla andra saker som man varit med om hundratals gånger. Men man vänjer sig inte. Så istället för att ta tag i ett bokfragment, en av bilderna, så beter man sig som en galning. Man städar. Man börjar skruva fast dörrhandtag som har glappat i ett halvår minst. Man lagar avancerade måltider. Man ringer en, två, man ringer alla i sin telefonbok. Man går och fikar. Man dricker för mycket kaffe. Man råkar läsa en tre, fyra böcker i rena farten. Hela tiden flimrar bilderna från boken framför ögonen, så man ser världen genom ett filter av det man borde göra men inte vågar. Så man blundar hårt några gånger och sen räddar man sig med att rensa garderoben, gå runt sjön igen, köpa sylt och steka plättar. Man ser en film om kvällen, ”Little children”. Man tycker att den är storslagen. Man rekommenderar den. Man räddas av sömn och fina besök. Men likt förbannat blir det morgon igen och man tänker ”kanske idag?”.
Men idag MÅSTE man läsa semiotik… Det har man inte hunnit tidigare, då har man varit alltför upptagen med att vara upptagen. Men snart ska det väl släppa, och då skriver man som en besatt. Som en dåre, en tok. Och man tycker att det är mödan värt, ändå.