”Var och en är grek på sitt sätt”, skrev Goethe, hm … den som är mer beläst än jag får gärna briefa vad han menade med det. Jag kan bara ana.
Har ännu bara hunnit några kapitel i Aris Fioretos roman “Den siste greken”. Beröringspunkterna mellan den om min barndom, som jag fick en fråga om, är att jag växte upp i en liten skånsk bruksort med en ganska stor grekisk befolkning som kommit som gästarbetare på 60-talet. Det var då när det fanns gott om jobb i ortens pappersbruk, tegelbruk, yllefabrik och kromläderfabrik (den senare på väg att rivas, men så här såg den ut)
Det grekiska tillskottet blev något av ett öppet fönster i en annars rätt trång och instängd bruksortsmiljö. Grekerna bar med sig en doft av en större värld – vitlök, spiskummin, Egeiska havet. Främmande namn, ett främmande språk med främmande bokstäver (grekiska barn i alla klasser). Pizza! Som vi naturligtvis uttalade ”pissa” och inte alls förstod oss på, men som ändå var ett spännande inslag i rotmoslandet.
Dessutom identifierade jag mig nog till viss del med de grekiska barnen. Kände mig själv ganska främmande ibland eftersom mina föräldrar kommit inflyttade från Norrbotten och Småland – den lilla migrationen men ändå – det är en större krock än man kan tro att komma till en (förutom grekerna och en och annan ungrare) homogen skånsk liten fabriksort långt norrifrån med andra seder, andra värderingar. Jag var också mörkare än de flesta och pratade ”stockholmska” sa de andra barnen. En obskyr blandning av skånska, norrbottniska och småländska, antar jag. Och jag kände mig aldrig någonsin hemma under min uppväxt. Den känslan sitter fortfarande i, den har följt mig alltid, överallt. Inte nödvändigtvis som något negativt, men inte heller alltid så lätt att hantera.
Om det, bland annat, handlar min senaste roman Till sista andetaget.
Tack för frågor, sänd gärna fler. Jag återkommer efter hand.