I morse sa jag till mamma: “I sommar skulle jag gärna vilja bygga något.”
Hon föreslog att jag skulle riva ut väggarna och renovera min skrivstuga. Då vred jag ängsligt på mig. Gjorde en och annan grimas. Hon blev tyst en stund. Sen sa hon, med återhållet skratt: “Annars kan du ju prova att bygga en fågelholk.”

I Stockholm bygger jag sällan saker. Men det är annorlunda här. Här tar man sig Funderare. Här får man ibland för sig att man ska gräva en mycket stor grop, plantera ett träd eller göra ett jordgubbsland. Här lyfter man med knäna och väntar på mildvädret. Letar med blicken efter någon älg ute på isvidden nedanför huset. Om somrarna händer det att de simmar, rätt genom de livsfarliga underströmmarna. Det är en syn för gudar.

Här försöker man klippa navelsträngen. Kan inte sluta kretsa kring barndomshemmet, som om det vore centrat i ens eget solsystem. Här promenerar man runt Skäret. Här får man stå ut med att en del folk i byn hänger upp döda älgar på krokar under jaktsäsongen. Här händer det att man gråter lungorna ur sig. Men här är det inte värre än vanligt.

Här säger man saker som ”jämna plågor”. Och längtar efter förvandlingen.

Här minns man när man som barn dämde upp bäcken om vårarna. När C blev jagad av en älgko runt halva elljusspåret och när morbror Alf berättade om när han träffade Björnen. Hur den bara kom närmare och närmare. Till slut han sa åt den att det var dags att gå hem, och då gjorde den faktiskt det. Här talar man med djuren, eller så skjuter man dem och hänger upp dem på krokar.

Om nätterna vrider man sig stundtals i vånda. Det är inget man pratar om. Det är inte värre än vanligt, och heller inte värre än någon annanstans. Här hämtar man tidningen, åker in till stan och tittar på folk. Här finns det faktiskt folk, och bilar också för den delen. Ibland går någon förbi uppe på lillvägen med stavar. Ibland flera stycken. Då blir man allt nyfiken. Man erinrar sig om någon gång då folk gick man ur huse. Kanske var det på valborgs, då det fortfarande fanns en brasa nere i byn. Nu är den flyttad till stan. Här vill man helst inte in till stan. Man håller sig hellre hemma, står i fönstret och ser ut över isen. Där är allt bländande vitt. Man känner sig blind, men kan inte sluta stirra. Ibland går man rakt över vidden till Storholmen som ligger i mitten. Det är en djungel där ute, nästan orörd. En frusen vildmark. Där letar man efter odjuren som är som odjur ska vara. Stora, och ännu större.

Här dricker man kaffe men vankar aldrig av och an. Här väntar man på bussen i tjugo minuter utan besvär. Men här väntar man sällan på bussen. Bara på förvandlingen. För ibland måste man gå ut på bron en stund för att andas. För att bländas. Och i kroppen ligger lugnet som en tröstefilt runt det knytnävsstora röda. För man blir ständigt slagen inifrån. Men här har man tid att faktiskt känna efter. Att hjärtat spöar upp en. Man tar det med ro. Kanske är det därför man svarar som man gör när någon frågar hur det är. “Jämna plågor.”