*

Jag såg Judith Butlers namn nämnas (här ovan, hos Andrea.) Under mina två månader i New York nyligen hade jag möjlighet att åka till Columbiauniversitetet och delta i en heldag, nio timmar … av och med Judith Butler. Dagen hölls som en hommage till henne, en mängd intressanta människor bidrog, men framförallt var Butler själv med hela dagen och kommenterade och höll ett avslutande föredrag om det juridiska begreppet ”consent” (i olika sexuella situationer). Fascinerande att höra henne skruva isär ett så till synes enkelt begrepp. Kan man alls tala om “medgivande” när man inte riktigt vet vad man säger ja till – vilket ju i princip är omöjligt i umgänge med andra. Man ger i någon mån sitt medgivande i blindo.
       Det var Columbia Law School som stod för arrangemanget, som alltså var tänkt, och också blev, en både formell och informell hyllning till Butlers långa gärning, med särskilt fokus på hennes bidrag inom det juridiska fältet. ”A SYMPOSIUM HONORING JUDITH BUTLER’S CONTRIBUTIONS TO THE SCHOLARSHIP AND PRACTICE OF GENDER AND SEXUALITY LAW” beskrevs symposiet ordagrant. Tydligen första gången något sådant hållits. Och hon var – inte helt förvånande – en fröjd att lyssna till. Spirituell, kul, osnobbig (om än lite omständlig) och skarp, såklart. Så här såg hon ut in action, snygg som få:

Jag var där tillsammans med en dansk författarkollega, Naja Marie Aidt, och en dansk antropolog för tillfället stationerad i New York (bland annat studerande trafficing-problemet.) Vi kände alla tre att dagen gav oss rikligt för våra respektive projekt, även om vetenskap och skönlitteratur kan upplevas som en ohelig allians … Hur ska de samexistera? De kan knappast gifta sig med varandra, åtminstone sällan i något lyckat äktenskap. Men nosa på varandra kan de absolut göra – och i somliga fall till och med befrukta varandra – och DET är ju inte det sämsta.

* För de som är mer intressserade – de Butlerverk som har haft störst inflytande inom det juridiska fältet:
 Gender Trouble (1990), Bodies That Matter (1993), The Psychic Life of Power: Theories in Subjection (1997), Excitable Speech:
A Politics of the Performative (1997), Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death (2000), Precarious Life: The Powers of
Mourning and Violence (2004), Giving An Account of Oneself (2005), and Frames of War: When Is Life Grievable? (2009)

Jag vet inte hur Marilyn Monroe lyckades ta sig in här – igen! – men det gjorde hon i alla fall … Ja, ja, som kontrapunkt till Butler får hon vara kvar. Tanken mår bra av lite friktion.