Under sitt endagsbesök på Biskops Arnö förklarade Beate Grimsrud att hon var nöjd om varje dag innebar tjugo minuters effektivt skrivande. Det var hennes effektiva arbetstid, men om hon på samma dag läste, åt lunch med några vänner, jobbade med en dokumentärfilm, gick på bio och gick ut en sväng på kvällen var det också en del av hennes arbete som författare; allt annat påverkade dessa tjugo minuter, och ledde egentligen bara fram till dem.
—
Jag tror att det är en rimlig inställning, för skrivandet är inte någonting man kan ägna sig åt i åtta timmar i streck på ett fruktbart sätt. Haken är bara: Vad händer egentligen när dessa tjugo minuter inte fungerar, eller rentav upphör att hända?
—
Allt annat, som bara varit vägar fram till skrivandet, så att säga upphängt på det, förlorar plötsligt sitt syfte och egentliga mening. Plötsligt blir ett livt som förefallit rikt uttorkat och alldeles tomt – och plötsligt förstår man varför skrivkrampen kan drabba vissa skrivande personer så fruktansvärt hårt.
—
Förkyld, ska ändå försöka ta mig till Copacabana för några timmars arbete. På vägen ska jag gå förbi förlaget – tydligen har de fått ett brev adresserat till mig. Det har aldrig hänt förut, vad kan det egentligen innehålla?
—
Min syster gissar på mjältbrand.