MÅNDAG
13:44
Hej.
Jag heter alltså Måns och har aldrig skrivit en blogg förut. Det är, när jag sitter här vid köksfönstret, faktiskt inte helt lätt att börja, men när jag skriver andra texter – till exempel den här långa texten om en förlossningsavdelning som blev en bok – brukar jag skriva allihop i ett enda rörigt wordpaddokument; det kan handla om vad jag gjorde igår, det kan handla om något jag har läst och vill göra en egen text av och det kan handla om Peter Forsberg.
13:50
Just Peter Forsberg har jag tänkt på ganska mycket de senaste dagarna. Vaknade sent i fredags och kände mig så ledsen att bröstet ville gå sönder när jag tänkte på Peter Forsberg i en intervju efter matchen mot Slovakien, han fick frågan om han kunde tänka sig att spela VM, men svarade bara att han var så jävla dålig. Sportkommentatorer brukar berömma en sån inställning, säga att det är bra att man hatar att förlora, men jag tror (kanske bara för att jag fick en Forsbergtröja av min mormor 1995) att det går djupare än så för Peter Forsberg; jag tror att han känner sig som en dålig människa när han spelar dålig hockey.
13:55
Det här var Peters sista OS, karriären är på väg att ta slut, och när jag satt på bussen mot Kungsholmen för att dricka kaffe med Nathan, John och Hilma kände jag så många olika saker för Foppa att jag inte visste vad jag skulle göra av mig – vad kommer egentligen att hända i Peter när han slutar spela hockey?
Jag tror att många som skriver text, förhåller sig till skrivandet precis som Forsberg till hockeyn; man gör sig beroende av det, hänger upp sig på det och ser inte längre vem man är utan det. I det läget blir texten inte längre något som finns för sin egen skull, utan ett redskap för den skrivande personens föreställningar om sig själv. Det är en farlig reduktion, för text som inte är skriven för sin egen skull, utan som ett svepskäl för att kunna fortsätta skriva, är sällan bra text, och om man glömmer att man är en person som skriver text när och för att man vill det riskerar man att förlora både texten och sig själv.
När jag kom till Rådhuset sa John och Hilma att jag, om det nu var så viktigt för mig, ju kunde skriva ett brev till Forsberg och förklara vad han betydde för mig, kanske be om en autograf. Jag hade inte alls tänkt på det, men när de sa det var det så självklart, och efter att ha skrivit brevet och lagt det på posten kändes allt mycket bättre; jag är inte längre orolig för hur det kommer att gå för Peter Forsberg efter karriären, och det visade sig att det visste kunde betyda något för mig att skriva en text. Även om det bara var ett beundrarbrev.