Det jag tittar på just nu är hemligt.
—
Det jag verkligen uppskattar med Förlossningen är att det är en bok som låter mig var hemlig. Jag har skrivit den, och varje kommatecken säger väl någonting om min blick, men samtidigt utsäger den absolut ingenting om min vardagliga person; den fungerar som en mask.
—
Svårare då att skriva i en genre som den här. Bloggen avslöjar mig. Mitt vardagsliv, som tidigare var en okänd storhet man kunde föreställa sig precis vad som helst om, reduceras till några enkla sammanfattande meningar. Som bäst kan dessa meningar vara otydliga eller öppna upp perspektivet mot något annat, okänt sammanhang, men precis som varje text begränsar den mig i läsarens ögon till just det jag har skrivit. För varje timme som skrivs fram, reduceras möjligheterna oändligt.
—
Det är därför man inte bara kan, utan måste ljuga. Ständigt ljuga, och ljuga uppenbart, så att man alltid lämnar möjligheten öppen att ingenting av det som står skrivet är sant.
—
Om jag till exempel skulle säga att jag står i köket och steker pannkakor med Fatima, och väntar på att John och Hilma ska komma över med fika, skulle det lika gärna kunna vara sant att jag sitter på café Copacabana med en vän som just kommit upp från Malmö eller sitter på en buss till fjällen för en veckas skidsemester med familjen; kanske gör jag ingenting av det här, kanske förbereder jag en inflyttningsfest i västra flygeln av ett slott?
—
Vissa av pannkakorna blev, medan jag skrev detta inlägg, vidbrända.