Förlaget som jag samarbetar med, Ord & visor förlag, har ett lite annorlunda upplägg på sin verksamhet jämfört med de flesta andra förlag. De refuserar eller antar ett manus, precis som andra, men författarna bekostar själva tryckning och står för en stor del av försäljningsarbetet medan förlaget bland annat sköter kontakten med tryckeri, ser till att boken läggs upp på Bokrondellen, att pliktexemplar sänds till universitetsbiblioteken och att Bibliotekstjänst får recensionsex. Samt sköter den försäljning som går via internet.
Det är en ganska bra modell tycker jag, förutsatt att man har råd. (Jag frilansar en del, skriver kåserier, krönikor och recenserar så jag anser mig ha råd.) Förlaget är litet och hade inte haft ekonomiska möjligheter att ge ut så mycket skönlitteratur (och lyrik) om inte författarna stod för tryckkostnaden. Problemet är det som kommer sedan. Marknadsföring och försäljning.
Jag avskydde att sälja majblommor när jag var barn och brukade alltid ta minsta möjliga karta att sälja. Sedan travade jag bedrövad längs landsvägen där jag bodde och knackade på hos grannarna. ”Var snäll och köp en majblomma”, så hade vi blivit instruerade att säga. Innerst inne tänkte jag ”Köp en majblomma eller låt bli – jag skiter i vilket.”
Inte trodde jag då att jag som vuxen skulle gå runt hos de lokala bokhandlarna och skrapa med foten och be dem köpa en bok eller två. Nu gör jag inte det – jag säljer på kommission, vilket innebär att jag lämnar ett antal böcker och sedan säljer bokhandeln (i bästa fall) och så sker en avräkning då och då. Jag får betalt för antalet de faktiskt sålt och när båda parter tröttnat på att ha boken liggande tar jag hem den igen.
Att sälja sin bok centralt till bokhandelskedjorna låter sig inte göras. Förlaget har ingen försäljningsorganisation och kedjorna vill helst bara köpa in från de stora förlagen. Det är tråkigt men inte särskilt förvånande. Lönsamhet är ju nödvändigt även i bokbranschen. Och MacDonalds har inte monopol på likriktning.
Utskick av recensionsexemplar till tidningarna är en annan del av verksamheten. Eftersom jag jobbar på en dagstidning vet jag hur mycket böcker som droppar in på kulturredaktionen. Flera i veckan även till en landsortstidning. Alla blir inte lästa. I själva verket är det väldigt få som blir lästa och recenserade. Ändå måste jag som författare hoppas på det bästa och för dyra pengar skicka iväg boken. (I somras skickade jag iväg tio böcker – det kostade 600 kronor. Jag skulle ha behövt skicka iväg femtio.)
Men varför vänder jag mig inte till ett annat förlag då? Tja, antingen skriver jag dåliga romaner som inte förlagen vill ha eller också skriver jag bra men osäljbara romaner som inte förlagen vill ha eller också har jag ännu inte lyckats skrika tillräckligt högt och därmed hittat en väg in.
Mina romaner är bra, så pass vågar jag säga, men de är verkligen inga storsäljare. De skulle förmodligen inte vara det ens på ett större förlag. Det är helt okej för min del, jag är glad för varenda en som läser och för varje positiv kommentar jag får (de negativa når aldrig fram till mig).
Men om jag redan nu fick önska något i julklapp (det är ju bara tio månader dit) så vore det en eldsjäl som ville ta sig an försäljningsarbetet och pr-delen. Så kunde jag ägna mig åt det jag tycker är roligt: att skriva.