Precis som de flesta andra gästbloggare konstaterar jag förvånat att en månad går fort. Jag har aldrig bloggat förut och det var roligt att pröva på. Tack Nina, för att jag fick chansen! Nu flyttar jag ner från hyllan, men från bokcirklar flyttar jag inte. Det har blivit ett kärt tillhåll, ett av de ställen jag tittar in på flera gånger varje dag.
Och även innan jag började gästblogga hängde jag här, då som Cayennes matte. Jag är fortfarande hans matte, och jag har fortfarande drygt en månad kvar av min tjänstledighet. Den ska jag försöka förvalta på bästa sätt.
I väntan på våren.
Som tack för mig bifogar jag det kåseri som ska publiceras i Hallandsposten i morgon, 1 mars. Det handlar om min fåniga konflikt med ekorrar.
Vi hörs
/Annika
Striden om fågelbordet
Det har seglat upp en strid mellan mig och ekorrarna i området. Jag vet att det är fånigt, till och med elakt, att kriga mot ekorrar och jag känner mig lite grand som Kalle Anka i den där episoden som anses alltför rå för att visa på julafton. Den där det blir fullt krig mellan Kalle och Piff och Puff.
Tidigare höll jag alltid på de små söta ekorrarna men i det minst sagt uttjatade inslaget där Pluto försöker rädda Musse Piggs julgran från de elaka gynnarna har jag bytt sida. Och med egna Piff och Puff i trädgården har jag alltså förvandlats till en ilsken och ogin figur.
Precis som många andra matar jag fåglarna. I år är utbudet på mat generöst, det finns både talgbollar, solrosfrön, hampfrön och jordnötter. Jag kastar även ut äpplen då och då, och någon gång i vår ska väl dessa bli synliga.
Ibland sätter jag mig vid ett bord med kikaren i högsta hugg och tittar på de flygande besökarna. Jag försöker förstå hur man ska kunna räkna dem men kommer inte på något bra knep. Alla talgoxarna ser likadana ut och hur skulle jag kunna veta om jag räknat dem en gång eller tio? Bofinkar kommer också på besök, samt de snygga nötväckorna. Däremot har förra årets charmiga stjärtmesar inte synts till.
Hackspetten håller till i talgbollsstativet medan ringduvor och koltrastar plockar i sig frön på marken, precis som mössen. Ett och annat rådjur har synts till men har tyvärr inte mycket att hämta.
Och så har vi ekorrarna. Jag trodde att de samlade ihop tillräckligt många kottar i somras för att kunna sitta inomhus och kura när vinterstormarna yr runt knuten, men så är det inte.
I början gjorde jag det lätt för dem. Det var helt ofrivilligt från min sida. Jag har strött ut tillräckligt mycket frön på marken för att det ska räcka till dem också, men de stöddiga små krypen siktade högre än så. En morgon när jag kom upp satt en ekorre lugnt och fridfullt i automaten för hampfrö och glufsade i sig. Den hade helt enkelt klättrat ner från grenen och följt automatens kontur tills den nådde sittbrädan.
Där satt den bra. Ända tills jag skrämde bort den.
En annan dag hängde en ekorre upp och ner och i talgbollsstativet och åt jordnötter, som jag fäst i en nätpåse under stativet. När en ekorre fått smak på jordnötter blir den som galen och skyr inga medel för att nå dessa godbitar.
Jag förlängde snörena till samtliga automater men det gjorde bara nytta för stunden. Sedan kom jag på att fästa upp automaterna med ståltråd i stället, då skulle inte ekorrarna få något grepp.
De listiga ekorrarna kom på ett knep att lossa talgbollsstativet från ståltråden och varje morgon låg den på marken och en ekorre satt på marken och mumsade. Även detta lyckades jag stoppa genom att fästa ståltråden på ett snillrikt sätt, och dessutom förlänga den ytterligare.
Ekorrarna sprang ilsket ner på marken, skrek och slog med sina svansar och tittade upp på jordnötspåsen som tycktes utom räckhåll. Sedan sprang den ena ekorren upp för stammen, ut på grenen och for i full fart ner längs ståltråden tills den hängde i krokig arm och nådde nötterna.
Det var fascinerande att se och i just det ögonblicket beundrade jag dem. Tyvärr hade det gått prestige i kampen varför jag bestämde mig för att en gång för alla sätta stopp för dem. Jag monterade ett litet tak halvvägs ner längs ståltråden och segern var slutligen min.
I gengäld häller jag ut ännu mer frön på marken så att de kan äta sig mätta. Jag är en snäll människa i själ och hjärta, även om inte ekorrarna håller med mig.