En doktorsavhandling som försöker beskriva ”principer för skapande och konstnärlig sammansättning bortom det planmässiga eller formfulländade. Verken betraktas i termer av rörelser, intensitet och hastigheter”.
Låter det inte fint.
Det handlar om Strindberg, och pressmeddelandet om den nya avhandlingen är en text i sig. Fin att läsa.
Det tycks finnas en motsättning, skilda sätt att tolka Strindbergs nycker – som bevis för en underliggande betydelse, eller som verket i sig.
Inte helt glasklart.
Kanske handlar det om en vilja att se allt som Strindberg rört vid som genialiskt, en del av en större plan, eller som ett uttryck för rytm och stämning.
Gillar det här citatet:
”Erik van Ooijens forskning visar hur det mirakulösa föds ur det oförutsägbara hos August Strindberg. ”
Men allra mest det här: ”August Strindberg sade själv att dikten växer fram som ett mögel ur författarens hjärna. Det kan låta negativt, men man kan också se det som något positivt som växer fram när man inte lägger märke till det. Det har vitalitet.” (Erik van Ooijen)
Dikten, prosan som ett framväxande mögel.
Tänker mig först att det är en långsam process, men inser snabbt att det kanske inte alls stämmer, att mögel kanske växer fort.
I en intervju i Borås Tidning säger jag/reportern att jag redan är i slutfasen av nästa bok.
Det är ljug.
Eller kanske bara lur.
Min snart sjuårige son sade undrade i morse om ljug och att luras var samma sak. Jag kunde inte svara. Jag sade, nej det är inte samma sak, men jag kunde inte förklara varför, var inte ens själv säker på om det var sant.
Raden i BT. Det låter bra, men det är inte sant.
Hur vet man att man är i slutfasen av en bok innan man har passerat den?
Jag tänker på S. Hon är i slutfasen av sin bok. Inte jag.
Ett slags önsketänkande.
Kanske har jag till och med börjat om …
I går när jag låg och läste Mary Gaitskill, Two girls, fat and thin, tänkte jag: ”men jag kanske skulle göra så här i stället”. Byta ut mamman mot den ena dottern och låta henne berätta i tredje person, men då måste jag hoppa över mamman, som jag visserligen brottas med, men som tidigare varit den person vars historia jag verkligen gillar att berätta …
Tillbaka på ruta noll.
Mary Gaitskill.
Hon har skrivit Veronica, en fantastisk roman. Flera novellsamlingar. Läs Because they wanted to och Bad behaviour (finns en film, Secretary, baserad på en av novellerna).
Two girls, fat and thin, har länge legat i att-läsa-högen (inte en hög, utan högar). Men ibland när man verkligen tycker om en författare kan man, jag, dra mig för att läsa något mer – att inte vilja bli besviken.
Two girls … var inte lika omedelbar, men nu är jag fast.
Ett citat ur en recension (The Cleveland Plain Dealer) ”Her understanding of women’s shadowy feelings is so deadly I sometimes put the book down, stunned… Her ferocious honesty makes almost any other book seem timid.”
Hon skriver ofta om kvinnor i ett slags emotionellt gränsland som brottas med inre konflikter. Skriver om prostitution, sadomasochism, om beroende. Shadowy feelings, shadowy lives.
”To read her is to be given many surprise gifts/…/.”
Håller med. Läs henne.