Sömnbrist

Vaknade halv fem i morse av att jag rabblade svar på radioreporterns frågor. De ska ringa i dag, från programmet Centralen (Radio Dalarna P4).
Det är familjetema, ska handla om att vara singelmamma, och om att lämna sina barn.
Jag ska till Borlänge i kväll. Det är debutscen på Café Peace and Love (http://www.peaceandlove.nu/cafe/pa-scen/).
Kanske är det därför jag haft svårt att sova, vet inte.
Tog ett par huvudvärkstabletter, gick in och lade mig hos barnen, tänkte att det skulle vara sövande att lyssna till deras andning. Försökte tänka på ingenting. Gick nästan.
Det kommer att gå bra ikväll. Susan ska följa med mig. Vi ska åka tåg och bo på hotell, det känns lite som ett äventyr.
Oron har nästan lagt sig, det är alltid värst innan, väntan.
Kommer ihåg när jag kom in på folkhögskolan Biskops-Arnös skrivarlinje och vi skulle presentera oss själva genom att läsa våra egna texter. Alla vi nya, inklämda i ett rum. Jag tyckte att det var så sjukt jobbigt.
När jag läste, hur mitt ena ben skakade så att det syntes, vägrade stilla sig. Jag läste fort, fortare.
I höstas var jag på fest hos en poet och kritiker. Jag hängde bara med, kände honom inte. Han är kompis med min kompis.
Tror det var hans fjärde eller femte diktsamling. Han var nervös. Inför recensionerna som skulle komma några dagar senare. Jag tyckte det var fint att han var nervös trots att han liksom hade så mycket cred (alltid fina ord om hans diktsamlingar).
Pratade med två personer den kvällen som båda hade gått på Litterär gestaltning i Göteborg. Den ena sade att skolan hade varit bra, hon hade insett vad som inte var förhandlingsbart i hennes texter.
Den andre sade att den där utbildningen hade gjort honom osäker, att han inte längre visste vad som var bra och vad som var dåligt i texterna, eller var mer osäker.
När jag gick på Biskops-Arnö var det aldrig någon som pratade om att man skulle lära sig att skriva bättre, däremot läsa bättre. Sina egna texter och andras.
”Ni kommer att bli bättre läsare”, så sade dem.
Vi hade genomgångar varje vecka. 45 minuter när ens egen text vrängdes in och ut. Det hände att folk gick in på toaletten och grät efteråt.
Minns en gång när en kille i min grupp sade att min text var obegriplig. Jag blev så otroligt förbannad. Satt och svor inne i mitt eget huvud, kontrade ”men du då, din text, du skriver ju alltid obegripliga texter och så säger du att min är svår att hänga med i”. Jag var trotsig och arg. Barnslig. Men det var otroligt skönt att sitta och skälla på honom i mitt eget huvud, det hjälpte.
Jag tycker att jag är bättre på att läsa text i dag. Tack vare Biskops-Arnö, tack vare att jag skrivit en bok, flera manus, fått ihop det. En vän skrev att man minst måste skriva en roman för att lära sig hantverket, beskrev romaner som ”monumentala konstverk som är svåra att få grepp om”.
Jag tänker att han har rätt.