Det står en liten tjej vid vägkanten med tummen i en typisk liftargest. Hon har skrubbsår på båda knäna, blodiga rispor i handflatorna. Hon mumlar för sig själv. Så kommer en långtradare, den stannar och hon springer fram till den, kliver upp och in.
Den bilden har jag burit med mig i många år. Tjejen heter Klara, det är nästan allt jag vet. Vem är hon? Vart är hon på väg? Varför har hon skrubbsår på knäna? När jag kommer lite närmare upptäcker jag att hon nog är lite äldre än jag först trodde. Tonåring, ändå fortfarande ett barn.
Jag försöker tjuvlyssna till samtalet i långtradaren. Chauffören är först ointresserad, sedan avmätt förvånad, till slut motvilligt betagen. Klara är på väg hem till sin mamma. Det är något hon ska prata med henne om. I vanliga fall bor hon hos sin moster och morbror i ett stort hus på landet. Hon blir lite nervös när hon närmar sig hemmet, hon vet inte riktigt hur mamman ska reagera. Om hon blir glad eller arg.
Romanen jag håller på att färdigställa har arbetsnamnet Snökulan och handlar om Klara. Den handlar också om Klaras mamma Anne och moster Carina. Carina är den yngre av systrarna men det är ändå hon som alla vänt sig till, hon som tagit hand om allt och alla, löst problemen, engagerat sig i stort och smått.
En dag gör Carina ett ödesdigert misstag som får konsekvenser för alla i hennes omgivning. Hon bor i en liten skogsby, hon har inte råd att göra några misstag, inte om hon vill behålla förtroendet hos de andra i byn. Och det vill hon. Hur ska det annars gå?
Jag tycker om att bära på romanidéer under lång tid. Det är dessutom nödvändigt eftersom jag från början har väldigt lite information. Jag har en bild för mitt inre av en människa. Långsamt närmar jag mig henne, försöker ta reda på vart hon är på väg. Precis som vid alla bekantskaper tar det tid att lära känna någon på djupet. Först nu börjar jag förstå människorna i Snökulan, ana mig till deras nästa replik, känna igen dem bakifrån på sättet att gå.
När jag börjar skriva en roman vet jag inte vart den ska leda mig. Jag har bara en massa frågor. Och den där bilden – en tjej som står vid vägkanten och liftar.Många år senare börjar bilden bli komplett. Nu är det bara veckor kvar tills jag lagt sista biten i pusslet.