Två gånger Sofi Oksanen
I hörnet på hotell Diplomats matsal. Sofi Oksanen svarar på frågor samtidigt som hon försöker få i sig sin caesarsallad. Klockan är tre, hon är trött och sönderintervjuad och jag är nervös.
När jag frågar henne hur hon lyckades få ihop alla berättelser, alla personer i sin senaste, vittomspännande roman Utrensning, säger hon bara: ”Jag är en författare, det är mitt jobb”.
Det är tufft att få sådana svar som journalist, när man känner att det bara tar stopp och att intervjupersonen inte är ett dugg sugen på att säga något mer.
Ändå gillar jag det hos henne.
Att hon har en så självklar pondus. Påläst och skarp.
Säger att hon alltid haft lätt för att skriva, oavsett ämne, inte ens våldtäktsscenerna i Utrensning var svåra att skriva. ”Det hade varit svårare att inte göra det.”
Det som driver henne är kampen mot orättvisor, hon kan inte låta orättvisor passera, ”även om jag vet att jag inte kan göra något åt det, så måste jag ändå försöka”.
På kvällen igår, på Kulturhuset i Stockholm, var det utsålt och folk som köade för att ändå kanske få plats. Sofi Oksanen såg magnifik ut där hon satt på scen med sina dreadlocks och sin svarta höghalsade klänning.
Tidigare på dagen berättade hon för mig hur hon som tonåringen tyckte att det var orättvist att man inte blev tagen på allvar om man hade läppstift på sig.
Men hon är bortom det nu, jag tror inte det drabbar henne längre, hon är för skärpt, för påläst.
Som när hon pratar om våldet mot kvinnor, hur kvinnor reagerar efter övergrepp.
”Det som slog mig när jag läste på var likheterna i hur kvinnorna upplevde övergreppen, att oavsett religion, tidsepok, kultur … så reagerade man likadant världen över.”
Önskan att tvätta sig efteråt, göra rent sig. (Den korrekta översättningen av Puhdistus är Khatarsis).
Viljan att titta bort, inte se.
I kväll blir det Litteraturens långa natt på ABF-huset Sveavägen. Jag vill vara lika cool och självklar på scen som Sofi Oksanen, och lika snygg : )