Att bli refuserad hör författarlivet till. Min första upplevelse av detta var alltså som fjortonåring när förlagen vänligt men bestämt tackade nej till ”Danne – vem är det?” Sedan dess har jag varit med om det åtskilliga gånger, fler än jag kan räkna faktiskt.
Varje gång det händer går någonting sönder inom mig. Här har man lagt ut sitt hjärta till beskådan och så trampar någon ner det i sanden och säger ”nej tack, det här passar inte i vår utgivning”. Kanske borde man ägna sig åt någonting annat? Trädgårdsarbete? Knyppling? Frimärkssamling? Vad som helst som inte gör så ont. Nästa känsla är den där som de flesta bortvalda har: jag ska visa dem!
Jag är enveten som en lus och kanske dum som ett spån. Jag hänger i. Tre år efter att ”Och natten är lång och svår” kom ut satte jag mig på trappan utanför min sommarstuga och började skriva ”Kråkprinsessan”. Det tog tjugo år innan den blev publicerad. Jag vet inte hur många versioner jag skrev, eller hur många förlag jag skickade in den till. Någon enstaka gång fick jag positiva kommentarer: utlåtande från en lektör, begäran om mer tid från ett förlag som var lite intresserat, ett halvt ja från något annat. Och så vidare. I slutändan dunsade det där bruna kuvertet ändå ner i brevlådan.
”Kråkprinsessan” handlar om en kvinna, Solbritt, som tror att hon bor på hotell. Hon vet inte varför hon befinner sig där eller hur länge hon bott där. Av hotelldirektören får hon uppmaningen att skriva om sitt liv. Bit för bit får vi, och Solbritt, veta vad som hänt.
Behovet att berätta Solbritts historia var mycket starkare än besvikelsen över de ständiga refuseringarna. Jag bor vid havet, precis som Solbritt, och varje gång jag kom ner till stranden såg jag mig om efter henne, trots att hon är en fiktiv figur. Hon var alltid där, drog en skrinda efter sig, fylld av skräp som hon hittat på stranden. Varje gång jag släppte berättelsen kom hon ifatt mig, såg på mig med sina ljusa, nästan genomskinliga, ögon, krävde av mig att jag skulle fortsätta kämpa. Det är lite otäckt att en romankaraktär kan bli så verklig.
”Kråkprinsessan” kom ut på Ord & visor förlag hösten 2007. Ibland händer det fortfarande att jag ser efter henne när jag kommer ner till stranden. Men hon visar sig inte mer. Jag har gjort vad jag kunnat för henne och jag tror att hon är nöjd med det.
