Det blev Johan Kling som tog hem Borås Tidnings Debutantpris. Stort grattis!
En väldigt glad, rörd och överraskad vinnare som i sitt improviserade tacktal sade:
”Jag har hållit på så länge att jag kommit till den punkten där man undrar varför man håller på. Jag har insett att det bara handlar om arbetet man gör och den kvalitet man själv uppnår, och inte om yttre framgångar.”
Vi var nog flera som blev rörda av hans tacktal, det var väldigt fint och jag är väldigt glad att just han vann, jag gillar hans roman Människor helt utan betydelse skarpt, och det är extra roligt när pristagaren är både ödmjuk och har en massa humor.
Det kändes samtidigt som att alla nominerade hade skrivit spännande och fina böcker och var väl värda att vinna. Jag tycker att det var en väldigt fin stämning i går, så där så att man nästan glömde bort att 100 000 kronor stod på spel och bara tyckte det var roligt att vara där, prata böcker, skrivprocesser, meningen med livet …
Två skrivtips jag snappade upp:
1. Gå direkt upp ur sängen och sätt dig och skriv, utan att äta frukost. Det där tillståndet man befinner sig i när man precis har vaknat är guld värt, plus att om det första man gör är att skriva så är resten av dagen räddad.
2. Sluta mitt i en scen. Då är det lättare att komma igång igen och du hamnar inte i ett läge där scenen/biten du just skrivit känns ”färdig” och oantastlig.
Hela dagen i går i Borås var inspirerande. Inte minst att träffa eleverna från Bäckängsgymnasiet som hade lusläst våra böcker och ställde annorlunda och roliga frågor. Ville veta varför huvudpersonen gjorde si och inte så, vad som hände med människorna hon lämnade kvar på gården … och en mängd andra saker jag inte kunde svara på. 
Finast var kanske att de kände igen sig i min roman (trots att de var hälften så gamla och inte hade barn), och skönt med läsare som inte tycker att boken är otäck, utan befriande.
Och på efterfesten hos den fd kulturchefen, där i tamburen, precis när vi skulle ta taxin hem till hotellet lade en av de två nuvarande kulturcheferna, Lena Kvist, tröstande armen om mina axlar och sade att jag var den enda som fått två av tre jurymedlemmar att gråta. Bara en sådan sak!
Paret Ahndoril, Alexandra och Alexander, var där och pratade om sitt projekt/sin synonym Lars Kepler som skrivit megasuccén Hypnotisören. De var så där skönt underhållande och självgående, drog den ena skrönan efter den andra, berättade att Lars Kepler var som en egen person, med helskägg och ett livstrauma som plågade honom och gjorde honom till enstöring. Från början hette Lars egentligen Lotta Kepler och var elallergiker, men det var med namnet Lars som allt föll på plats. Lars som gillar att dricka te, fastän Alexandra och Alexander föredrar kaffe. Han verkar leva sitt eget liv den där Lars.