Det är sig inte likt i min värld och jag dräller omkring och vet inte riktigt vad jag ska tro. Sedan mitten av december har det varit snö på marken där jag bor (södra Halland). Det var bara precis runt jul som allting var normalt med regn och blekgröna gräsmattor.
I kommunerna häromkring pratas det om att ta till Norrlandsplogning. Den går tydligen till så att snön från vägarna plogas upp och blockerar cykel- och gångbanor. Men i ilskna kommentarer på nätet hörs röster om att norrlänningarna aldrig hört talas om Norrlandsplogning. De som har erfarenheter från norr tycker att vi är idioter.
När jag går en runda i trädgården hör jag för första gången i vinter den där tystnaden som är så speciell för snövintrar. Det är en dämpad, skenbart mjuk, värld som möter. Jag funderar på det här med snödjup. Jag förstår att det är djupet ner till fast mark man mäter, men jag tycker att snön mest växer på höjden.
Långt till våren och slöa dagar i däckstolen.
Förutom att skriva klart manuset till min nya roman hoppas jag hinna läsa en hel del under min tjänstledighet. Jag hade några fina dagar runt jul då jag inte gjorde annat än läste och åt smågodis och trivdes. Nu har jag samlat på mig en hög böcker och jag sneglar på dem när jag går förbi. Jan Guillous biografi över sitt skrivande liv har jag börjat läsa men inte hunnit så långt i. Anneli Jordahls ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” är jag också nyfiken på. Några deckare ska jag recensera under våren, men jag är på jakt efter andra böcker – deckargenren börjar kännas genomtjatad.
Allra mest vill jag ha tag i en bok som håller mig vaken om nätterna och är omöjlig att släppa. Det är väldigt länge sedan jag kände så. Förhoppningsvis har det bara med åldern att göra, för visst vore det för sorgligt om alla riktigt fängslande böcker redan är skrivna?
Fängslande eller inte, nu ska jag ta itu med mitt manus igen. Där är det brittsommar. En sådan där gyllene oktoberdag när solen ännu förmår värma och vinden är mild.
På alla andra platser är det vinter.