I normala fall jobbar jag som redigerare på en dagstidning. Arbetstiden är nästan uteslutande förlagd till eftermiddag och kväll, jag loggar in tio i två på eftermiddagen och ut från jobbdatorn strax före halv ett på nätterna. Men nu jobbar jag hemma, jag tränar mig på att säga det: jag jobbar hemma. Jobbar. Än så länge känns det mest som om jag skolkar från skolan. Jag tar mitt skrivande på blodigt allvar men att våga tro på författarrollen är det lite si och så med. Jag är nog inte unik i min känsla att vara en bluff som när som helst ska bli avslöjad. Antingen är det typiskt kvinnligt, eller typiskt svenskt eller också bara typiskt.
När jag nu ska jobba hemifrån i ett par månader har jag bestämt mig för att hålla ledigt på lördagar och söndagar. Fast jag märker att romanen är med mig hela tiden. Jag gick ner till stranden i eftermiddags, den hade blivit mycket bredare i och med att isläggningen är på gång, och trots att jag inte aktivt försökte frammana manuset kom det smygande och ockuperade mina tankar. Tvivlet finns där, är det någon mening att skriva vidare? Är det inte bara en massa dravel? Händer det över huvud taget någonting i romanen? Varför kan man inte bara klappa sig själv på axeln och säga vänligt: det blir bra, du är så duktig. (Äsch, det menar du inte, det säger du till alla …)
Det är nog meningen att man ska känna så här. Pröva sig fram, se om det bär. Trampa igenom och ta sig upp. Vidare. Alltid vidare. Visst händer det saker i romanen? Inte är det något dravel!
I morgon är det söndag och jag är ledig. Jag ska fylla bilen med tidningar, glas, plast och metall och köra till återvinningsstationen. Och kanske plantera om mina övervintrade pelargoner.