Det är bara att kapitulera och inse att vintern är här för att stanna. Kanske för alltid. Jag tycker, precis som många andra, att snö verkligen är vackert, men eftersom jag bor på Västkusten är det västkustvintrar jag har lärt mig uppskatta. Jag tycker om färgerna i det som andra kallar grått. De är oändligt många fler än vad det här vita kan erbjuda.
Hur som helst, jag har funderat lite på romaner där snö finns med som en viktig del av handlingen. Eller åtminstone som en stämningshöjande bakgrund till dramatiken. Den första jag kommer att tänka på är David Gutersons Snö faller på cederträden. Jag älskar den titeln.
Klockan tre var cedrarnas grenar nedtyngda av snö. När vinden friskade i blåste den rakt igenom dem och snön virvlade till marken. San Piedros jordgubbsfält förvandlades till vita hav, lika orörda och rena som öknar. Ljuden från levande varelser inte bara dämpades utan upphörde helt – till och med fiskmåsarnas skrin tystades. Det som hördes var vinden och vågorna som bröt mot stranden och sedan rullade ut igen.
Jag läste boken under några heta sommardagar när jag hade hög feber och var rejält förkyld. Snöstormen i romanen hjälpte på något sätt till att hålla mig någorlunda vid liv.
Kate Fentons Skuggor i snön är en annan roman jag kommer att tänka på så här mitt i vinterlandet.
Den första yrsnön, de där nålfina kristallerna som blåser i spikraka stråk över vägen och pudrar vägrenen vit av sprayfärg, varade inte länge. Nästan med en gång övergick de i tunga luddiga jätteflingor som blockerade vindrutetorkarna och suddade ut himlen.
Tove Janssons novellsamling Meddelande innehåller en novell som heter Om våren. Den läste jag innan datorerna fanns i var mans (och kvinnas) hem, och skrev ned på skrivmaskin. Jag hängde upp novellen på anslagstavlan, men sedan försvann den i en flytt och jag inledde jakten på novellen. Jag visste inte ur vilken samling den var och jag gick länge bet. Tills ett förtrollat ögonblick på en bokrea då jag plötsligt återfann och läste de där första raderna som får mig att undra om jag inte innerst inne är en sådan som gillar vintern.
Tidigt om morgnarna innan det har blivit ljust går snöskovlarna kring kvarteret, breda och med ett dovt skrapande gräver de fram vägar över trottoarerna och ingenting gör vilan och värmen så djup som att lyssna till snöskottning och halvvaket vända sig och somna om.
Trädgårdskalv med snöfrisyr.