“Alla blivande författare borde läsa den.”
Svante Weyler om boken Dossier K. (med underrubriken En självbiografi) av Imre Kertész.
Det var i pausen på Litteraturens långa natt för ett par veckor sedan. Jag hade just berättat att Dossier K., den första bok som Weyler förlag gav ut, var en av mina absoluta favoritböcker. Det var då han sade det, att alla blivande, aspirerande författare borde läsa den.
Boken är ett samtal mellan Kertész och hans förläggare, ett samtal om skrivande och liv, liv och skrivande. Och var den gränsen går om det överhuvudtaget finns någon gräns.
För som K säger i boken: “Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner – jag tänker helt enkelt så, och det befriar mig från alla hämningar.”
Böcker som jag blir helt gripen av, som jag funderar över långt efter jag läst ut dem, går tillbaka till, läser om. Oftast är det de böckerna som är svårast att beskriva, vad som fångar en. Kanske att Dossier K. handlar om vad det är att vara människa. Det är långt ifrån allt i den jag förstår och greppar, men jag snuddar vid något, om och om igen.
I DN skrev Aris Fioretos:
”På eggen mellan fakta och fiktion, jag och motjag, återuppfinner Dossier K. självbiografin som roman. Och därigenom världen. I all sitt uthärdliga främlingskap.”
Det är inte en bok man läser från pärm till pärm, men eftersom den är upplagd som ett samtal mellan förläggare och författare är den lätt att gå in och ur i, men svår att släppa.
Förläggaren: Låt oss gå över till något annat: Brukar du läsa det som skrivs om dina böcker?
K: Någon gång då och då. Och med erforderlig försiktighet.
F: Vad menar du här med försiktighet?
K: Vet du, man måste känna stor tillförsikt för att publicera en bok. “Du ger den ifrån dig”, detta uttryck väger tungt här. Du skulle lika gärna kunna säga, du prisger den åt människorna.
K har en fantastisk förmåga att sätta ord på saker och ting, få en att förstå, eller tro att man förstår, ibland bara snudda vid någonting.
K: “Jag har aldrig som de andra kallat Mannen utan öde en holocaustroman, därför att det som de kallar holocaust kan inte passas in i en roman. Jag skrev om ett tillstånd, och fastän romanen försöker gestalta dödslägrens outsägliga upplevelse som en mänsklig erfarenhet var det ändå framför allt genomlevandet och överlevandets etiska följder som upptog mig. Därför valde jag titeln Mannen utan öde.”
Weyler berättade att han lärt känna Kertész genom åren, sade att det var en speciell man, minns inte vilket adjektiv han använde för att beskriva honom, men det han sade tycker jag man känner när man läser boken, som också är en fantastisk berättelse om det Kertész skildrar i Mannen utan öde – hur han överlevde Auschwitz, och bland det som fänsglar mig mest är resonemanget kring ödet, varför just K överlevde, och hur han ska förhålla sig till det.