Det är en tunn gräns mellan inspiration och förlamning.
Fick danska Helle Helles Ner till hundarna i händerna för ett par månader sedan. Tyckte det var fantastisk. Någonting med hennes totalt känsloavskalade språk, att hon så sällan skriver ut vad någon tycker, känner, hur de reagerar, men att det ändå är så fullt av det i boken. Huvudpersonen är en författare som slutat skriva. Hennes man bjuder hem skolpsykologen, vill att psykologen ska få henne att må bättre.
”Han hade läst mina böcker och fann dem verkligt intressanta. Alla de där känslorna, sa han. Som inte finns är. Han såg mig länge i ögonen. Björnvig kom hem en halvtimme senare och serverade oss kaffe.”
*****
”Under en period kom jag till och med ur mysdressen varje dag, jag beställde hem kläder och skor via postorder, kjolar och blusar. Högklackade pumps. Jag jobbade fortfarande inte, men jag var full av goda intentioner. Bara någon enstaka gång då och då låg jag vaken halva natten och hjärntvättade mig själv med samma mening, loppet är kört.”
Älskar den sista meningen och att romanen har en skenbar enkelhet. Kanske är det den där lättheten som hon skriver med som jag avundas, jag vet inte varför den fängslar så. Jag vet bara att när jag hade läst den ville jag slänga mitt nya manus, börja om från början. Skriva känslomässigt avskalat. Bli en i gänget med isbergsteknik.
Det kan bli förlamande, att alltid vilja skriva som den senaste fantastiska författare man läst, att börja tvivla i stället för att inspireras.
De bästa böckerna för skrivandet, är de som inspirerar men som ligger så långt ifrån ens eget skrivande att det aldrig ens känns möjligt att skriva så. Dag Solstads Armand V är en sådan bok. En roman som utgörs av fotnoter till en roman (mer om den en annan dag).
Med vissa böcker kommer jag inte längre än en eller ett par sidor innan jag måste anteckna något på ett löst papper bredvid sängen, en idé, en tanke, ett sätt som en människa är på. Det är fint med sådana böcker, både för en själv och för ens skrivande.
För filosofen Michel Montaigne var läsandet hans livs tröst:
Det befriar mig från den tråkiga sysslolöshetens börda och räddar mig närsomhelst från sällskap som tråkar ut mig. Det bryter udden av smärtans attacker, om de inte är extrema och alldeles överväldigande. Vill jag befria mig från obehagliga tankar behöver jag bara ta till böckerna…
(Ur Filosofins tröst, Alain de Botton)