I somras kom min tredje roman ut. Den heter Glömskelunden och är en fristående fortsättning på Kråkprinsessan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg höll jag på i en evighet med Kråkprinsessan, inte hela tiden men mellan andra havererade romanprojekt återkom jag ständigt till den. En av versionerna handlade om en kvinna, Monika, som flyttar till huset som Solbritt (Kråkprinsessan) bodde i tidigare. Hon blir nyfiken på vad som hände och genom henne får man veta det. Parallellt berättas hennes egen historia. Mina provläsare tyckte att berättelsen om Monika var mycket intressantare, varför jag skar bort den och närmade mig Kråkprinsessan på ett annat sätt. Sedan tog jag upp det bortskurna och tittade närmare på det. Utvecklade, förändrade, fördjupade – till Glömskelunden (utgiven på Ord&visor förlag).
Den handlar alltså om Monika, som blivit dumpad av sin sambo och i förtvivlan går på krogen, dricker sig berusad och raggar upp tre män. Hon följer med dem till deras hotellrum där det hela snart går över från ett spännande möte till våldtäkt. Efteråt känner hon sig smutsig och fylld av skam. Hon försöker förneka det som hänt – glömma och gå vidare. Hon köper ett slitet tornhus i en liten by vid havet och kämpar för att återerövra sin självkänsla.
Mina böcker är inte direkt tjo och tjim och klackarna i taket, men jag vill skriva om viktiga saker, saker som berör mig och betyder något för mig. Som komplement och kontrast skriver jag kåserier och (ibland) noveller, där anslaget är ett helt annat. Jag är inte enbart ute efter att göra människor bedrövade …