Jag känner mig en smula modstulen just nu. Modstulen är också ett sådant där ord som alltid funnits någonstans i mitt medvetande men jag tror aldrig att jag använt det förrän nu. Trist att behöva använda det om sig själv, men det är inte så mycket jag kan göra åt det eftersom det är den mest korrekta beskrivningen av mitt tillstånd.
Kanske beror det på vädret. Det är verkligen så trist nu och jag vill aldrig mer se en snöflinga, aldrig mer uppleva en vinter som den här. Jag har börjat dregla över trädgårdstidningar, läsa ingående om hur man tillverkar sin egen jord och jag längtar verkligen tills jag får se lite jord igen oavsett om den är geggig eller stelfrusen.
Eller också beror min modstulenhet på att jag just nu har noll självförtroende i manusarbetet. Jag skulle vilja samla ihop varenda ord jag någonsin skrivit och köra till tippen med dem. Ösa ner allihop i behållaren för brännbart material och se hur tuggen äter upp dem. Lycka: att aldrig mer känna behovet av att skriva. Det är omöjligt, förstås. För mig är skrivandet lika nödvändigt som att andas. Men ibland gör det så ont att andas att jag önskar jag slapp.
Jag tror att jag behöver lite lättsmält underhållning. En romantisk komedi eller något. För några dagar sedan såg jag filmatiseringen av ”De besatta”, A S Byatts roman som diskuterats en del här på bokcirklar och som min namne just är på väg att läsa ut (kolla hennes läslustblogg), på teve. Jag tyckte om filmen. Nu är det ganska länge sedan jag läste boken (som jag blev helt knockad av) och bortsett från att man aldrig riktigt kan överföra bok till film eftersom det är så mycket man måste plocka bort, tyckte jag att den fungerade, nästan stod på egna ben. Fast ändå inte – jag fick lust att läsa boken igen, få en fördjupning, än en gång njuta.
En del filmer lyckas göra sig fria från förlagan, några få blir till och med bättre. Eller lika bra fast på ett annat sätt. E Annie Proulx ”Sjöfartsnytt” är underbar, tycker jag. Och jag tycker väldigt mycket om Lasse Hallströms filmatisering av boken.
I ”Kulturnytt” i morse recenserades Martin Scorseses nya film ”Shutter Island”, som bygger på Dennis Lehanes ”Patient 67”. Scorsese fick kritik för att han i sin iver att göra film blev ytlig, om än på ett mycket snyggt sätt. Jag har inte läst boken men den lär utspela sig väldigt mycket inne i huvudpersonens hjärna i form av drömmar och så vidare, och sådant är naturligtvis inte helt lätt att skildra i bilder. Scorsese lyckas men det blir på bekostnad av andra viktiga komponenter.
Nu driver det utlovade snöovädret in. Jag ska försöka ta tillbaka det stulna modet och bestämma mig för att i morgon blir en mycket bättre dag.