Vad kul det är att bli utslängd varje gång man skrivit ett inlägg. Jag tror att det beror på kvaliteten på det man skrivit, en refusering av det mer brutala slaget. En gång när jag fick en standardrefusering av slaget ”tyvärr passar det inte i vår utgivning” blev jag så sur att jag ringde upp förlaget och frågade vad de menade. Då fick jag veta att de skrev så för att inte inte knäcka den stackars refuserade författaren. Det tycker jag var fegt, vilket jag också påtalade.
Nu var det inte refuseringar jag tänkte skriva om utan om att sticka ut hakan och tala öppet om vad man håller på med. Innan jag gick på tjänstledighet berättade jag för alla som ville veta att jag skulle skriva klart min nya roman innan jag kommer tillbaka till jobbet. Jag har en plan och jag är ganska säker på att den kommer att hålla. Anledningen till att jag berättade och att det inte finns något annat än att lyckas är att det tvingar mig att ta det här på allvar. Jag kan inte hålla på och lalla runt om dagarna, här ska skrivas och arbetas med en roman. Det bor en latmask i mig men den ska inte få en chans!
När jag gick på gymnasiet förklarade jag för mina klasskompisar att jag skulle bli författare och ha publicerat tre romaner innan jag var trettio. Jag trodde stenhårt på det där – när man är tonåring är det långt tills man blir trettio. Nå, jag misslyckades med min målsättning.
Det har säkert att göra med att jag inte hade en aning om hur svårt det faktiskt är att skriva en roman. Jag hade skrivit flera stycken, men jag måste erkänna att det bara är skisser. Jag skrev igenom berättelsen en gång, sedan skickade jag iväg den till ett förlag. När den kom i retur höll jag redan på med nästa. Min otålighet gjorde att jag hela tiden ville vidare.
Nu är det tvärtom. Jag gillar att hålla på länge med mina manus, nästan lite rädd för att inte få fler idéer. Kanske blir det inte mer än så här. Alla idéer är redan upptagna.