Känner du författaren genom hennes eller hans böcker? Känner du rentav henne/honom via någon av romanernas huvudpersoner? Vet du något om det liv din favoritskriftställare lever genom att analysera handlingen i böckerna?
När det gäller självbiografiska romaner, eller så kallade real-life stories är det naturligtvis helt korrekt, men när det gäller vanlig skönlitteratur blir jag allt mindre säker på att du bör sätta likhetstecken. Inte minst för egen del…
Jag har skrivit en serie om ekonomijournalisten Micke Norell – den senast utkomna är alltså den femte i serien och nuförtiden kan jag få mail som avslutas med, “förresten, Hans-Olov, hälsa Sara” – vilket syftar på Mickes hustru, och inte min. Låt oss konstatera att hustrun inte uppfattar alla Saraismer som jättepositiva.
Min andra roman placerade jag i en miljö så långt ifrån stureplansmentaliteten (om än inte geografiskt) som jag kunde, nämligen jazzklubb Katzenjammer (“Svart Stajl” heter romanen) och si på fan: hjälten/jazzmusikern Calle Damberg blev omedelbart utnämnd till mitt alter ego.
Inte undra på, med andra ord, om jag ibland känner mig en smula kluven. Herrarna Damberg och Norell skulle nämligen aldrig, någonsin, kunna vistas tillsammans.
Nu skriver jag på en helt annan historia och eftersom jag rör mig i för mig bekanta miljöer (min preskriberade bakgrund som gosskörssopran i Västerås Domkyrka, till exempel) bävar jag nästan en smula för hur omgivningen skall uppfatta det jag själv ser som en väldigt påhittad historia. Inte minst bokens skurkar som skulle (men inte nödvändigtvis bör) kunna ses som rätt närstående personer.
“Ingen rök utan eld”-argumentet är naturligtvis svårast att komma runt. Och visst lägger man in en och annan pusselbit ur sitt förflutna i sina historier. Om inte annat omedvetet. Men likhetstecknen är svårare att sätta, tycker jag.
Känner ju flera duktiga författare som inte alls påminner som sina huvudpersoner när man väl lärt känna dem och inte heller vill kännas vid dem. Och motsatt, vilket ibland är litet roligt, nämligen när författaren utbrister “nämen, förstod du inte att hjälten x är jag?” Oftast är de författarna män, som är djävlar på fruntimmer, har platta magar och ett vägvinnande, dådkraftigt sätt. Mellan pärmarna alltså.
Kanske beror det på författarens uppsåt med sitt författarskap? Handlar det om att skriva om livet till en ny och bättre version eller vill författaren helt enkelt berätta en bra historia?
Vad tror du? Jag är väldigt nyfiken på hur du tänker om detta!