Efter gårdagens dipp och depp, och faktiskt rätt så mycket skam, över att inte va en av de lyckligt utvalda att tävla om Borås tidnings debutantpris (vem är jag liksom, snacka om att förhäva sig) så är jag mer mig själv idag. Det vill säga kör på ändå, vad dom än tycker. Får för mig att visa er Mama.
“Nu har Mama kommit. Fina bilder fast dom tog inte den coolaste tyvärr”, skriver jag till en av ungarna som är nån annanstans.
Maman: “Det ser ut som perfekta familjen.”
Ungen: “Det är vi ju så.”
Mamma (min mamma alltså) uppehåller sig vid att jag i intervjun hävdar att jag mejlade henne upplysningen att jag … “hade gått över till kvinnosidan”, som hon så finkänsligt uttrycker saken. Hulda mor hävdar med bestämdhet att det var ett telefonsamtal. Det var det som gjorde att hon överlevde, säger hon, så nu träter vi lite om det. Hon menar att sagan om mejlet ingår i en fiktionalisering av livet, medan jag är säker. Och hon är lika säker på att jag ringde. Lär inte gå att lösa under vår livstid.
I övrigt kan jag meddela att jag blivit erbjuden valp. Eller rättare sagt två. Så kan det gå när man i enlighet med principen om iscensättningen av den perfekta familjen hävdar att nästa projekt är “skaffa hund”. Fast så var det då, innan flickvännen skaffade en mindre flock burmor – Expressen-medarbetaren Nina Lekanders avlagda – vilket lett till att husdjurskvoten sen några månader tillbaka är mer än fylld i mitt närområde.
Skulle vilja visa er bilden på dom där hundvalparna i Enköping, som jag alltså inte nappade på. Trots att man dånar av omsorgsiver när man ser dom, och den ena dessutom lystrar till namnet Doris, Jack Russel i efternamn. Är det inte nästan som Flush hos Virginia Woolf (fast det får vi snacka om en annan gång). “Krävande ras dom där jack russel”, säger flickvännen nyktert.
/K
Hej alla blivande flator därute. Det här rådet är inte så dumt. Ur Mama.
.