Grustaget rasar från mina axlar!
Jag är äntligen igenom min svåraste författarperiod. För den här gången. Jo, författandet har sina faser. Nuförtiden är de alla mina goda vänner; förvisso väldigt olika i temperament, stämning, favoritämnen och sätt att vara, men så är ju en alldeles mänsklig vänkrets också sammansatt. Inte sant?
Bortsett från mina satirpamfletter, har jag ju nu sju publicerade romaner och ett lyckligtvis väldigt opublicerat manus under bältet. Och skrivandet har varje gång sett ut på samma sätt.
1.Idéfasen. Idén kommer! Nytt syre och härliga visioner. Den HÄR romanen blir överlägset bäst hittills! Ofta kommer idén mitt i arbetet med en annan roman. Jag tror att det är en sorts flykt. Ett författardamp-beteende om du så vill.
2. Introfasen. Idén har fått ligga till sig och det är dags att skriva. Prologen är glasklar. Vem som är the bad guy likaså. Stämningen i boken går att breda smör på och tugga i sig. Upplösningen hänger i ett moln därborta i matsalen och skriker efter att få explodera.
3. Skrivfas ett. Den första tjugondelen flyter som vore den en nytankad rib-båt i medvind över salsgolvsstilla hav. Om något sådant är möjligt. Den andra tjugondelen flyter också finfint.
4. Skrivfas två: RUELSE! . En sjättedel in i boken (vilken djävla bok? ha!) tar allting fullständigt stopp. Insikten om att bokens planering är ofullständig, att jag själv är en lallande, språkobegåvad bedragare och posör utan självdisciplin eller framtid hänger som en stor djävla bioneon över mitt huvud. Alla budskap om att någonting här i världen överhuvudtaget är möjligt, betraktas som falska.
Vad gör man? Man bejakar sin inre odugling och gör ingenting. Eller någonting annat. Släpper en bluesplatta och jobbar med förlaget, till exempel. När sedan samvetet blir riktigt dåligt och skrivdriften för stor (ehuru alltjämt utan inriktning) går vi in i fas fem:
5. Den riktiga planeringen. Boken har en framtid, förmodligen. Men bara om intrigen detaljplaneras och vrids några varv. Nya karaktärer som löser strukturella problem införs. Och plötsligt står allting klart.
6. Skrivfas 3. Brödskrivandet. Tappert och troget dunkas 3000 ord om dagen fram tills det börjar närma sig upplösning.
7. Skrivfas 4. Upplösningsfasen. Det är lätt att slinta på tangenterna när man skriver det ordet och den freudianska felskrivningen hade inte heller blivit så tokig, egentligen. Här skrivs ofantliga mängder i fullständig besatthet. Författaren har slutat le och stirrar med sin minst sociala blick rakt in i skärmen och är omöjlig för familjen att nå. Ibland – jag svär – tar orden slut efter en fas4-dag. Försökte hälsa på hemkommande ungar efter en dag med tiotusen ord skrivna. Tjenare och hur gick det i skolan, försökte jag säga. Ut kom “huouewwwwäää”. Kid you not.
8. Skrivfas 5. Finsnickeriet. Epilogen. Som att lägga till vid bryggan på Långholmen när man kommer från rätt håll i Pålsundet. Kak. Bit.
9. Efterbörden. 30% av jobbet återstår. Men det är egentligen för-redigering och därmed en annan historia.
Skriver du? Känner du igen dig?