Jag är snart klar med Jim. Lovar.
Gick över till Modernistas bok om Sprawl igår.
Skrev på försättsbladet när jag var klar:
”en perfekt balanserad liten bok som man utan ansträngning läser ut på en kväll och dessutom begriper.”
Men först det jag utfäste för ett par dagar sen. Dvs något om hur Joyce skaffade sig självförtroende som författare. Det är Hugh Kenner (igen) som påstår i Voice-boken:
”När Joyce var osäker i rollen [som författare] svärmade orden i skallen på honom och all känsla för syntax försvann. Syntax var en fråga om roll – om karaktär.”
Smart sagt för att komma från en litteraturvetare. Skälet till att Kenner vågar uttala sig så tvärsäkert är att han närstuderat ett brev som Joyce skrivit. Ett brev skrivet i ett läge av osäkerhet (det har något med farsan att göra), och så uselt meningsbyggt som någonsin en text kan vara.
Själv har jag bara en enda strategi när det kommer till skrivande och den lyder som följer:
1. skriva
2. komma på
3. vilja lägga till
4. gå tillbaka
5. skriva om
6. ändra
5. stryka
4. misströsta
3. gå tillbaka
2. tappa hoppet
1. skriva igen
Så där håller man på tills man är nere på noll. När man är nere på noll då är det slut. Då finns det inget mer att tillägga. Då är du död som författare och kan bara hoppas på att en dag…
/K
PS. I morgon ska jag nog skriva om Zadie Smith. Hon skrivtipsar rätt bra i nya numret av The Prospect.