Snobba sig med Joyce. Ha!
Som jag skrev i mitt första inlägg på debutantbloggen här på nyårsdagen, det vill säga igår, så hittade jag en liten bok med titeln Joice’s Voices (av den numera avlidne amerikanska litteraturkritikern Hugh Kenner) när jag var inne på Eason. Där fanns det fullt med joiceiana. Inte konstigt då det avtryck han satte på Dublin är en av stans kännemärken numera. Då han inte längre kallas Antikrist.
Det jag valde var en bok som det fanns förutsättningar att läsa ut under resan, och som såg ut att vara värd sina tio euro, åttio cents, för allt är väldigt dyrt här, och pengarna ska räcka till Spökbussen i kväll plus lite annat.
Och så en annan sak apropå Kenners bok:
I går skrev jag ju att jag – tack vare den – vet vad ”Uncle Charles-principen” är för någonting, och så nu när jag ska förklara vad det är för någonting, så inser jag att det kan jag inte.
Så är det ofta när jag läser. Saker som förefaller fullt begripliga i läsögonblicket – Heureka liksom – faller sönder till en oformlig massa när de ska återges för någon annan. Allting sitter fast inne i skallen och det spelar ingen roll hur jag än vänder och vrider på tankarna. Inget vettigt kommer ut.
Komma här och snobba sig med Joyce. Ha!
Så noga och uppmärksamt som jag trodde att jag läste när jag läste, läste jag nog inte ändå.
Har nu bläddrat fram och tillbaka i Kenners bok framför datorn, medan ungarna duschar, och jag hittar inte ens stället där det står. Plus att går vi inte ner till frukosten snart så kommer det inte finnas en enda potatisbulle kvar till oss. Inte ens nån marmelad.
Så jag är ledsen. Men jag får be att återkomma om Uncle Charles och hans tjusiga princip när jag väl har lyckats sätta mig in i den lite bättre själv.
Nåt med objektivitet är det i varje fall, och sättet att skriva.