Bakisläsning? Japp. Jag börjar tro att själen på fungerar på samma sätt som en kropp; ser ett mönster i min egen galenskap. Precis som kroppen under slyngelåren krävde mängder av fet bakismat efter en rejäl partynatt, har min läslusta just krävt (och fått) en bestseller av värsta och skönaste sort för att kompensera för annat kulturellt missbruk.
Med andra ord är den litterära världens motsvarighet till en rejäl pizza med extra allt och en megaflaska cola nu identifierad: han heter Michael Connelly och hans senaste (?) verk “The Scarecrow” är tydligen precis vad jag behövde.
På ytan är allt med The Scarecrow så beklämmande klyschigt: äldre (40+) reporter ger sig i kast med “ett sista fall” och ramlar rakt in i en seriemördarhistoria. Seriemördaren har vuxit upp under märkliga förhållanden och på grund av detta fått en del lika märkliga sexuella vanor. Därtill har mördaren den i dessa dagar helt obligatoriska superdatakompetensen; slänger sig mellan sina offers bloggar, Facebookkonton, Linked-in-profiler och bråkar med kreditkort, bankkonton med mera. Litterär tomat/ost/skinka på en spegel av smörbemängt bröd alltså. Med bovens dataskicklighet som några pliktskyldigt korslagda blad av ruccola på toppen av anrättningen.
Men: Det funkar. Precis som pizza en gång i tiden funkade som energi för resten av helgdagen, funkar Connelly för själen. Ty rätten är vällagad. Trots att jag efter varje kapitel kan räkna ut vad som kommer härnäst, kan gissa mig till vilken nästa twist blir och så vidare, går smörjan ned. En bra pizza är en bra pizza och man kan inte leva på oxfile, hummer och skumpa året om heller. Eller för den delen Quorngratäng. Connelly är skicklig, inget snack om saken. Man bryr sig faktiskt om den stackars journalisthjälten, relationen till exet och man vill få fast skurken. Välskrivet är det. Bättre bladvändning än Dan Brown, om du frågar mig.
Så: Jag begår det totala svullandet. 550 sidor actionspeed under en och samma sköna lördag i sängen. Och även om jag efteråt inser att jag kunde fyllt på med någonting nyttigare och bättre, kan jag inte känna skuld eller ånger över tilltaget. Snarare glädje och tillfredställelse över att faktiskt ha unnat mig denna skamlösa njutningsdag mellan pärmarna. Men det får inte bli för ofta….